Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Knepet med konstruktionen

    av

    Lär man sig de här grundläggande sakerna om konstruktion så har man ett bra stöd inför hur man ska utveckla sin handling. Det gäller att veta vilken den huvudsakliga dramatiska konflikten är och det bör framgå hyfsat tidigt, iallafall under de inledande tjugo sidorna. Läsarna bör få en slags uppfattning om vad som står på spel här, vem protagonisten är och vilken det dominerande problemet är som berättelsen ska ta på sig att lösa under handlingens gång. Denna huvudsakliga dramatiska konflikt (typ en polis vill lösa ett brott och ta fast gärningsmannen) utvecklar man sedan i den röda tråden. Det viktiga här är att denna utvinns ur en och samma drivkraft och mål – annars blir historien osammanhängande och episodisk. Huvudpersonen kan inte byta mål plötsligt utan den röda tråden utvecklas, fördjupas och kompliceras fram till slutet. Man utvecklar handlingen utifrån en huvudperson som vill en enda sak. En berättelse  – en drivkraft. Annars får man en historia som kommer att spreta och ta omvägar och handla om lite allt möjligt. Ok det man förstås också ska ha är bihandlingar. Men dessa är inte lika viktiga som den röda tråden, och bör ges mindre utrymme så att man inte får två stora parallella huvudspår som konkurrerar med varandra. Samtidigt är det viktigt att bihandlingarna på något sätt hör ihop med den röda tråden, tillför något till den och samspelar med den och inte spelar på egen planhalva, då får man stryka dem.

  2. Bokslut för lektörsåret

    av

    Det har varit ett bra år för den här lektören/manuskonsulten och rekordmånga klienter har fått förlagskontrakt. Standarden på manus jag läser stiger hela tiden. Det är svårt att blunda för att det i alla fall verkar säkrast att skriva i en genre om man vill bli utgiven och bokmarknaden blir allt mer nischad och letar efter manus som kan placeras in på en viss plats och under en viss rubrik i hyllan. Större fokus verkar läggas vid den så kallade slutkonsumenten och vem hen är vilket förstås kan vara något att ha i åtanke när man skriver – för vem skriver man? Sammanfattningsvis kan jag konstatera hur min kunskapsbank växer hela tiden tack vare alla olika projekt som kastar nya utmaningar och frågeställningar i min väg. Tack alla författare för 2017 och för allt jag lärt mig av er!

  3. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig ”mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet ”hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  4. Konsten att mysa med måtta

    av

    Den största fällan en feelgoodförfattare kan falla i är helt klart att det blir för mycket mys. Det ligger inbakat i genren att man vill skapa en trivsam känsla, man vill få läsaren att må bra och man vill underhålla. Och många gör misstaget att tro att en humoristisk ton där det händer roliga saker hela tiden är receptet. Det är förstås en stor och gångbar del av receptet men man måste samtidigt balansera det hela mot en dramatisk handling. Och vad krävs för en dramatisk handling värd namnet, jo motgångar. Man måste slänga in ett visst mått av problem, förvecklingar och utmaningar i huvudpersonens väg ända fram till slutet då allting ordnar upp sig. Av detta skälet kan det vara smart att som författare börja med slutet eller titta på hur du kan lösa konflikterna du vill kasta i huvudpersonens väg, redan i början av processen med att skriva boken. Och så arbeta baklänges. Motgångar får dels läsaren att undra hur det ska gå, och dessutom får det förstås huvudpersonen att utvecklas så att hon till slut kommer fram till vad som är rätt, vem hon egentligen hör ihop med, vad  hon ska välja och hur hon ska bli riktigt lycklig. Efter missöden och fallgropar så löser man konflikterna och för sina huvudpersoner till en trygg hamn. Och då uppnår man härlig feelgood!

  5. Råd om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente C S Lewis som ju skrev böckerna om Narnia. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman och var förmodligen lite före sin tid när det gällde att ta barn på allvar. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis. Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt.

  6. När man är en hantverkare

    av

    Som begynnande författare är det lätt att uppleva samma frustration som någon som glatt tar sig an att renovera köket, laga ett rör eller borra upp en hylla – och tro att det ska bli lätt. För det ser så lätt ut och det borde vara lätt. Ja för den vane är det kanske det. Man upplever samma frustration, tårar (i värsta fall), dåliga självförtroende och hopplöshet när hyllan blir sned, röret fortsätter att läcka och det till slut blir dags att kalla in professionell förstärkning när köket aldrig blir klart. Och helt enkelt göra om allting igen. Men på samma sätt som den professionella hantverkaren behöver författaren inte talang utan teknik.  Och teknik är något man kan lära sig och lära in. Då kan man övergå från privata skrivbordstexter till riktiga romanprojekt, eller faktiskt få ihop en hel roman och inte bara noveller. Man behöver bara veta hur det låter sig göras. Det finns ett hantverk och det är något man måste lära sig, träna upp och som man sedan kan luta sig mot när man jobbar och som kommer att finnas där för en så att man kan skriva även utan inspiration eller ens ork eller lust. Och ju större träning och bättre inarbetad teknik desto enklare och roligare kommer processen att skriva en roman att bli.

  7. Sätt en klocka och skriv

    av

    Jag har nästan slutat att dela skrivtipslänkar för det är de samma som svävar runt där på återkommande fora. Men dessa var så bra av Philip Pullman. Lyssna.

    Strunta i att kolla av marknaden för att se vad som är poppis och vad folk vill ha. Skriv det du själv vill utan tanke på vad du tror att folk vill läsa.

    Stanna kvar vid ditt skrivbord. Tänkt om du inte är vid skrivbordet när idéerna kommer – då lär de försvinna. (Man kan sätta en alarmklocka på allt från fem minuter till en timme och inte lyfta på rumpan förrän den ringer. Små tidsenheter blir en hel dag.)

    Hitta sättet att arbeta som fungerar för dig. Det är inte säkert att ett detaljerat synopsis eller synopsis är för alla. Risken är att man tömmer ut sitt intresse för projektet under tiden man utvecklar det i förväg. Mitt tips är att arbeta lite på två fronter; en hyfsad plan för sina ”plot points” eller de viktiga situationerna som du bygger handlingen kring men som kan vara ganska kort. Och så kan man börja skriva de scener och kapitel som förefaller roliga/inspirerande och som man framför allt har en hyfsad hum om hur man ska skriva. Sparar man dessa till när det är dags för dem rent kronologiskt kanske inspirationen inte finns där längre. Att tillåta sig att börja skriva kapitel utifrån en ganska lös struktur innebär också att man tränger djupare in i materialet, lär känna karaktärerna, hör deras röster och i bästa fall får mycket att komma till liv som man inte sett på det mer övergripande synopsisstadiet som handlar så mycket om struktur och konstruktion. Te x att karaktär A har en dödlig sjukdom som hen inte vet om, men som kommer att spela stor roll senare.

  8. Förläggare om feelgood

    av

     

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  9. Så skriver du en succéroman

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  10. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →