Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Tevedramaturgiska knep

    av

    Här kan man lyssna flera gånger på allt vist och klokt och nyttigt som sägs. Även om det är hyfsat komplicerat detta med struktur. Man måste nog ha gjort analysen själv på sin egen text för att kunna applicera John Yorkes tankar om femaktstrukturen snarare än lyssna på honom för att sedan försöka skriva sin bok med denna struktur i tanke. Som han själv säger; oftast har man det i sig ändå, och det är bara att skriva på iallafall i en första utkast. Strukturen är ett sätt att efterskapa hur vi upplever och ordnar vår kunskap om världen. Tycker han säger något intressant om att bygga karaktärer och om man kan ”avbilda dem som seriefigurer”.  Kan man det är det nämligen bra. Börja med en typ, ungefär som Dickens gjorde (lismande och underdånig streber, frodig och ansvarslös familjefar, neurotisk och överbeskyddande moder et c) för att sätta en bild i läsaren huvud och hjälpa denne att förstå vad karaktären har i handlingen att göra. Efter det kan man ge kött på benen, nyansera och fördjupa karaktären så att de inte bli endimensionella. Men också att hellre tänka på att göra karaktären intressant, intresseväckande snarare än trevlig. En komplex person med problem som kanske måste göra hemska saker för att överleva, för att hen måste av olika skäl, är engagerande för läsaren. ”Tänk inte på om läsarna gillar huvudpersonen, bara skriv!”

  2. Fallgropar i utkastet

    av

    Jag tycker att läsa den här skrivcoachens råd är som att ha en tuff, pragmatisk men vänligt sinnad mentor att vända sig till när man inte vet vad man ska göra med sig och sitt manus. Som dessa om att skriva sitt första utkast. Eller rättare sagt om alla nybörjarfel man riskerar att göra. Som att ha för många karaktärer. Tänk istället på karaktärens roll och funktion i handlingen och vad de tillför i berättelsen. Som att ha karaktärer som saknar en klar och tydlig motivation, vars agerande och handlande inte är förankrat i känslomässiga drivkrafter som vi kan förstå. Som handlar lite hipp som happ från ena kapitlet till det nästa, som plötsligt agerar inkonsekvent och stick i stäv med den person vi lärt känna och som författaren gett oss en tydlig bild av. Typ ”lyckligt gift och lojal familjefar hoppar plötsligt och totalt oförhappandes över skaklarna och har sex med okänd kvinna/man på ett sjaskigt hotellrum” Såvida det inte finns en tanke bakom detta beteende; att hans oförvitliga liv var en lögn och en fasad. Men förankra beteendet i något i hens inre, en källa. Och så detta med att inte styra upp skrivandet alltför hårt mot strukturella hållpunkter och ”regler” som att en viktig vändpunkt måste ligga på sidan trettio och en initierande händelse på sidan tio. Inte för att inte modeller är bra utan för att resultatet inte blir bra om man arbetar alltför tekniskt/intellektuellt. Man ska lita på sin intuition helt enkelt och den blir skarpare ju mer erfaren man är.

  3. Konsten att skriva färdigt

    av

    Den här författaren har kartlagt the highs and lows i processen att skriva en bok; från en idé till färdigt manus. Med hjälp av en app (Prolifiko)och grafer. Är inte säker på att man behöver ta tekniken till hjälp på det här sättet men det blir iallafall åskådligt. Han har på det här sättet fått fram ett slags romanskrivandets EKG, med dalar i form av allt som hindrar, begränsar och utmanar – och toppar i form av allt som driver på, entusiasmerar och inspirerar, fram tills att manuset är färdigt. På något sätt kan jag tänka mig att ju mer man förstår om sin egen kreativa process, desto bättre kan man hantera den och minimera risken att bara ge upp. Inse att det är ens inre kritiker som smyger upp vid ens sida i ett svagt ögonblick och pratar skit om ens bok – det är inte boken eller ens mig själv som författare det är fel på. Man kan se det hela och hur man själv fungerar och reagerar i olika stadier på ett mer objektivt sätt. Syftet är att klara jobbet fram till färdigt manus, inte deppa ihop, tappa sugen eller gå i stå eller falla ner i en fallgrop på halva vägen. Och en annan viktig sak; internet och sociala media är inte din vän när du skriver på en roman!

  4. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

  5. Plocka fram det roliga

    av

    Man kan som sagt lyssna på podcasten med Joe Hill många gånger. Som det står i presentationen är han en outsinlig källa till goda skrivråd inte minst vad gäller hur du som författare kan tävla med Netflix och alla fantastiska teveserier genom att vara underhållande. Det handlar alltså inte om att vara spekulativ eller förväxla engagerande drama med meningslösa effekter som kastas i läsarens väg. Knepet är bra storytelling och dramaturgi. Men en annan faktor är hur man minimerar de trista delarna i sin text, de där som läsaren inte har tålamod med. Jag brukar uppmana till att försöka stryka ner eller effektivisera skildringarna av det vardagliga, det runt omkring, ramen av vanlighet som omger själva dramat. Många författare är alldeles för förtjusa i vardagen i sig; logistiken, de meandrande konversationerna och normaliteten, det som lätt blir trivialt. Man inleder gärna med att låta huvudpersonen vakna, stiga upp och öppna kylskåpet. Stryk det. ”Finns det inte ett avsågat huvud i kylskåpet så är jag inte intresserad” som Joe Hill uttrycker det. Ett annat knep är att försöka göra något spännande av de där scenerna av nödvändigt informationsbyte, variera bakgrunden och miljön så att folk inte bara pratar i telefon eller samtalar när de går nerför en trappa. Varför inte låta en av dem vara besiktningsman av berg- och dalbanor och så utspelar sig samtalet under en sådan testrunda. Oftast märker man det här som författare själv och det avspeglas i texten för mig som lektör; finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse.  Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

  6. Lärdomar från en mästare

    av

    Det här måste vara  ett av bästa sändningarna i The bestseller experiment. Ett långt samtal med fantasy/skräckförfattaren Joe Hill. Förmodligen kan man aldrig få tillräckligt mycket av erfarenheter och tips från verksamma författare. Speciellt om de är så tillgängliga, roliga, blygsamma som Hill. Han pratar om sin långa karriär som ständigt refuserad författare, om hur lång tid det tog att bli utgiven (fyra romaner som aldrig fått skåda dagens ljus på tio år). Om hur han krönte sin bana som okänd och opublicerad med att författa ett tegelstensliknande epos som skulle bli Den stora amerikanska romanen och som i likhet med hans tidigare försök aldrig blev utgiven. (När han fick ett lovande brev från ett stort förlag visade det sig att de hade slarvat bort hela manuset och dessutom refuserade det.)  Om vikten av att underhålla läsaren och istället för att tänka; vad suger och måste bort, tänka vad är ”mindblowingly awesome” och sedan försöka få allting att ja, ni gissar rätt – att bli just mindblowingly awesome. Ge läsaren en bra anledning att hela tiden vilja fortsätta med ett nytt kapitel. Och hur lyckas man skapa en bestseller förutom författandet av själva boken – det bästa är att få en populär författare att skriva en oerhört positiv blurb eller ett slags miniutlåtande som kan tryckas på pärmen. Få någon med hög profil att rekommendera boken. I hans fall var det Neil Gaiman som berömde En hjärtformad ask.

  7. Vila inte på lagrarna

    av

    Alltså jag tycker denna manuskonsult är så bra och nyttig. Det finns en hel del webresurser speciellt amerikanska som tar upp detta med handling, dramaturgi, story och karaktärsutveckling – med andra ord hantverket. Men det gäller att plocka guldkornen ur ganska mycket som glimmar men som inte ger så mycket. Här tipsas den trötte manusförfattaren om vad hen ska tänka på när första utkastet äntligen är färdigt, eller vad man ska göra mellan redigeringsrundorna. Utan att ge sig i kast med själva skrivandet finns det mycket man kan göra. Uppdatera dig om böcker i samma genre, bra tips – man lär sig alltid så mycket av hur det ska se ut genom att läsa. Förstås även om hur det ser ut så att man inte råkat göra exakt likadant i sin egen bok men den risken är ändå ganska liten. Läs och lär mer om hantverket, vilket hon definierar som en fråga om struktur – karaktärsskildring – beskrivningar. ”De flesta författare vet inte tillräckligt mycket om hantverket!” Det är sant, det är där jag kommer in i bilden som konsult. Läs på om din egen genre, vad kräver den, hur ser den ut. Begrunda din egen historia ur olika vinklar – självklart. Skaffa feedback, jepp. Och skriver hon något intressant om konsten att nätverka och ta kontakter.

  8. Antaganden om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente CS Lewis. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis.  Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt. Skriv en berättelse för barn inte med barnen så mycket i åtanke som för att du hittar ett ämne som lämpar sig bäst för en barn- eller ungdomsbok.

  9. Viktigt att tänka på om karaktärer

    av

    Av alla resurser om skrivande som står att finna på nätet måste jag säga att denna är mitt bästa fynd. Alla råd som ges riktar sig till film- och tevemanusförfattare och romanförfattare och är tydligt inriktade på story, struktur och dramaturgi. Allt som sägs här om karaktärer håller jag med om, och har påpekar i otaliga lektörsutlåtanden så därför tar jag mig friheten att återge några av dem här . Som att alltid presentera din huvudkaraktär (i synnerhet) när de gör något, i en situation som berättar något om vem han eller hon är. Som att för göta petter inte aktivt försöka skapa sympati för en viss karaktär eller få läsaren att gilla den eller göra hen sympatisk överhuvudtaget för att få läsaren att bry sig. Man måste inte gilla huvudpersonen, det är inte viktigt för engagemang i läsningen eller ens identifikation. Och så det jag håller med om allra mest: ge dina karaktärer en roll eller en funktion i handlingen, en drivkraft – annars stryk dem. Ett solklart tecken på bristande struktur är att det vimlar av gestalter i manuset som enbart är namn, men som inte har en tydlig riktning eller uppgift utan bara existerar slumpmässigt och då kommer läsaren inte att anknyta till dem. En karaktär är i mångt och mycket vad denne gör i handlingen.

  10. Hur gör man en historia av sin idé?

    av

    Det måste vara en av de mest svåranalyserade processer som finns, hur man gör om sin idé till en faktisk realiserad handling. Helst en som räcker till en hel bok. Hur omvandlar man den där glimten av total genialitet som eventuellt skulle kunna innebära ett framtida Augustpris, till något sammanhängande och gestaltat? Och vad är en idé? Jag är själv ganska inne på det Stephen King sagt om att alla historier (iallafall de bra) finns därute färdiga och ditt jobb som författare snarare än att skapa dem är att gräva fram dem, ungefär som att exkavera ett fossiliserat skelett.  Jag tycker de tips och tankar som man kan ta del av här alla är väldigt användbara; utveckla idén genom att låta den ta olika vägar i en massa alternativa versioner och förkasta dem som inte fungerar. Man måste pröva sig fram och vara öppen för att ens sätt att utveckla originaltanken inte slår in på rätt väg med en gång. Gillar även förslaget om att ställa karaktärerna (när man väl har några) grundläggande frågor om vad de upplever och vill i olika skeenden av handlingen. Det kanske bästa är dock att veta när man ska arbeta aktivt med idén och när man ska låta den marinera och växa till sig i lugn och ro djupt där inne i det undermedvetna.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →