Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

  2. Gåtfullheten i centrum

    av

    Bara för att man skriver rysare, skräck och fantasy måste man inte berätta allt. Eller kanske är det så att det blir själva definitionen av dessa genrer; att vissa saker finns som man inte kan förklara. Självklart ska man ge läsaren svar och lösningar i slutet, men om det finns något oförklarat, något som förblir höljt i mystik och gåtfullhet, så kan det vara ett kraftfullt berättarmässigt grepp. Alla som sett tevefilmen Picnic at Hangin´ rock eller Utflykt i det okända minns att det i centrum av handlingen fanns ett stort, oförklarat mysterium. Vad hände flickorna som försvann under utflykten och aldrig kom tillbaka? Vi får aldrig svaren. Det viktiga är konsekvenserna av det mystiska i handlingen, inte att gå till botten med det som skapar mystiken. När Nostromo landar på den främmande planeten varifrån all ondska i filmen Alien härrör får vi bara oss serverade ett stort mysterium kring civilisationen de upptäcker. Inga svar, om vilka och när och varför den gick under, vad är det som gett upphov till filmens speciella odödliga lilla parasit? Det är följderna av besättningens upptäckt som blir filmens handling, när de råkar ha närkontakt med en överlevande (väldigt fientlig) livsform på planeten. Mystik och gåtfullhet och det oförklarade dröjer kvar hos läsaren och kryper innanför skinnet.

  3. Intryck av en första sidan

    av

    Detta kanske i synnerhet gäller film- och tevemanus men man kan även applicera det på ett bokmanus. För en författare gäller det att inse hur mycket man som professionell läsare tar med sig av att läsa de första inledande sidorna. Första intrycket gäller! En förlagsredaktör eller lektör läser så oerhört många manus och tränar upp sig till att finkalibrerat söka av texten – text efter text efter text – tills man avkodar kortaste mening på ett smått överkänsligt sätt och snabbt gillar eller förkastar.  För en professionell läsare är de första sidorna som att ge sig ut på öppet vatten och inse att man faktiskt bottnar, eller tvärtom att det är total sankmark under fötterna eller väldigt strömt och man håller på att drunkna. Av den första sidan kan man sluta sig till om författaren överhuvudtaget lärt sig grundläggande berättarmässiga tekniker: att inte inleda med en lång bakgrund, en karaktärs biografi eller en flashback (allra minst) eller en tillbakablick (vem är det som minns?). Att inleda utan en protagonist; det finns ingen som handlingen skildras genom utan bara information, fakta. Men vem är berättaren, vem upplever detta? Att halka om omkring och vara otydlig och diffus; det gäller att kasta ut den där tråden åt läsaren som leder dem vidare rakt in och som de kan följa fram till slutet. Att författaren helt enkelt inte har känsla för prosan och att den inte bär, att flera ord upprepas på kort utrymme och att texten inte blivit ansad och redigerad och kanske ännu värre inte korrekturläst ordentligt. Så använd de inledande sidorna för att inte total göra bort dig och ännu bättre för att skapa ett gott första intryck.

  4. Skrivråd från stjärnorna!

    av

    Kanske inte från stjärnorna men för mig är John Yorke så mycket av en stjärna som det går. Här kommer lite mer om saker han sagt, kanske en del upprepningar men det må vara hänt. Han rekommenderar att tro på ditt koncept. Eller kanske att det är viktigt att ha ett koncept, överhuvudtaget. Ja, koncept eller in infallsvinkel – något liknande USP (”Unique selling point”). Men jag tycker också man kan prata om berättelsen. Det kan finnas en handling men det är inte det samma som en berättelse, som i alla fall för mig mycket har att göra med huvudkaraktärens inre utveckling eller förändring, vad det är för slags äventyr som hen kastas in i. Sedan det här med karaktärer och om man ska gilla dem eller inte. Som författare ska man i alla fall försöka förläna dem mänsklighet, något för läsaren att känna igen i sig själv och detta har väl också att göra med brister av något slag, det är ju mänskligt att fela. Man tänker på huvudpersonen i även thrillers och maffiadramer och hur man knyter an till även en sådan protagonist eller antihjälte för att även de är ofta i något sätt i underläge, trots sin blodiga hantering. Även en bad guy  eller girl i huvudrollen kan vara skildrad så humaniserande att vi känner med denne.

  5. Favoritfällor att inte falla i

    av

    Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).

  6. Tevedramaturgiska knep

    av

    Här kan man lyssna flera gånger på allt vist och klokt och nyttigt som sägs. Även om det är hyfsat komplicerat detta med struktur. Man måste nog ha gjort analysen själv på sin egen text för att kunna applicera John Yorkes tankar om femaktstrukturen snarare än lyssna på honom för att sedan försöka skriva sin bok med denna struktur i tanke. Som han själv säger; oftast har man det i sig ändå, och det är bara att skriva på iallafall i en första utkast. Strukturen är ett sätt att efterskapa hur vi upplever och ordnar vår kunskap om världen. Tycker han säger något intressant om att bygga karaktärer och om man kan ”avbilda dem som seriefigurer”.  Kan man det är det nämligen bra. Börja med en typ, ungefär som Dickens gjorde (lismande och underdånig streber, frodig och ansvarslös familjefar, neurotisk och överbeskyddande moder et c) för att sätta en bild i läsaren huvud och hjälpa denne att förstå vad karaktären har i handlingen att göra. Efter det kan man ge kött på benen, nyansera och fördjupa karaktären så att de inte bli endimensionella. Men också att hellre tänka på att göra karaktären intressant, intresseväckande snarare än trevlig. En komplex person med problem som kanske måste göra hemska saker för att överleva, för att hen måste av olika skäl, är engagerande för läsaren. ”Tänk inte på om läsarna gillar huvudpersonen, bara skriv!”

  7. Fallgropar i utkastet

    av

    Jag tycker att läsa den här skrivcoachens råd är som att ha en tuff, pragmatisk men vänligt sinnad mentor att vända sig till när man inte vet vad man ska göra med sig och sitt manus. Som dessa om att skriva sitt första utkast. Eller rättare sagt om alla nybörjarfel man riskerar att göra. Som att ha för många karaktärer. Tänk istället på karaktärens roll och funktion i handlingen och vad de tillför i berättelsen. Som att ha karaktärer som saknar en klar och tydlig motivation, vars agerande och handlande inte är förankrat i känslomässiga drivkrafter som vi kan förstå. Som handlar lite hipp som happ från ena kapitlet till det nästa, som plötsligt agerar inkonsekvent och stick i stäv med den person vi lärt känna och som författaren gett oss en tydlig bild av. Typ ”lyckligt gift och lojal familjefar hoppar plötsligt och totalt oförhappandes över skaklarna och har sex med okänd kvinna/man på ett sjaskigt hotellrum” Såvida det inte finns en tanke bakom detta beteende; att hans oförvitliga liv var en lögn och en fasad. Men förankra beteendet i något i hens inre, en källa. Och så detta med att inte styra upp skrivandet alltför hårt mot strukturella hållpunkter och ”regler” som att en viktig vändpunkt måste ligga på sidan trettio och en initierande händelse på sidan tio. Inte för att inte modeller är bra utan för att resultatet inte blir bra om man arbetar alltför tekniskt/intellektuellt. Man ska lita på sin intuition helt enkelt och den blir skarpare ju mer erfaren man är.

  8. Konsten att skriva färdigt

    av

    Den här författaren har kartlagt the highs and lows i processen att skriva en bok; från en idé till färdigt manus. Med hjälp av en app (Prolifiko)och grafer. Är inte säker på att man behöver ta tekniken till hjälp på det här sättet men det blir iallafall åskådligt. Han har på det här sättet fått fram ett slags romanskrivandets EKG, med dalar i form av allt som hindrar, begränsar och utmanar – och toppar i form av allt som driver på, entusiasmerar och inspirerar, fram tills att manuset är färdigt. På något sätt kan jag tänka mig att ju mer man förstår om sin egen kreativa process, desto bättre kan man hantera den och minimera risken att bara ge upp. Inse att det är ens inre kritiker som smyger upp vid ens sida i ett svagt ögonblick och pratar skit om ens bok – det är inte boken eller ens mig själv som författare det är fel på. Man kan se det hela och hur man själv fungerar och reagerar i olika stadier på ett mer objektivt sätt. Syftet är att klara jobbet fram till färdigt manus, inte deppa ihop, tappa sugen eller gå i stå eller falla ner i en fallgrop på halva vägen. Och en annan viktig sak; internet och sociala media är inte din vän när du skriver på en roman!

  9. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

  10. Plocka fram det roliga

    av

    Man kan som sagt lyssna på podcasten med Joe Hill många gånger. Som det står i presentationen är han en outsinlig källa till goda skrivråd inte minst vad gäller hur du som författare kan tävla med Netflix och alla fantastiska teveserier genom att vara underhållande. Det handlar alltså inte om att vara spekulativ eller förväxla engagerande drama med meningslösa effekter som kastas i läsarens väg. Knepet är bra storytelling och dramaturgi. Men en annan faktor är hur man minimerar de trista delarna i sin text, de där som läsaren inte har tålamod med. Jag brukar uppmana till att försöka stryka ner eller effektivisera skildringarna av det vardagliga, det runt omkring, ramen av vanlighet som omger själva dramat. Många författare är alldeles för förtjusa i vardagen i sig; logistiken, de meandrande konversationerna och normaliteten, det som lätt blir trivialt. Man inleder gärna med att låta huvudpersonen vakna, stiga upp och öppna kylskåpet. Stryk det. ”Finns det inte ett avsågat huvud i kylskåpet så är jag inte intresserad” som Joe Hill uttrycker det. Ett annat knep är att försöka göra något spännande av de där scenerna av nödvändigt informationsbyte, variera bakgrunden och miljön så att folk inte bara pratar i telefon eller samtalar när de går nerför en trappa. Varför inte låta en av dem vara besiktningsman av berg- och dalbanor och så utspelar sig samtalet under en sådan testrunda. Oftast märker man det här som författare själv och det avspeglas i texten för mig som lektör; finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse.  Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →