Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

  2. Gåtfullheten i centrum

    av

    Bara för att man skriver rysare, skräck och fantasy måste man inte berätta allt. Eller kanske är det så att det blir själva definitionen av dessa genrer; att vissa saker finns som man inte kan förklara. Självklart ska man ge läsaren svar och lösningar i slutet, men om det finns något oförklarat, något som förblir höljt i mystik och gåtfullhet, så kan det vara ett kraftfullt berättarmässigt grepp. Alla som sett tevefilmen Picnic at Hangin´ rock eller Utflykt i det okända minns att det i centrum av handlingen fanns ett stort, oförklarat mysterium. Vad hände flickorna som försvann under utflykten och aldrig kom tillbaka? Vi får aldrig svaren. Det viktiga är konsekvenserna av det mystiska i handlingen, inte att gå till botten med det som skapar mystiken. När Nostromo landar på den främmande planeten varifrån all ondska i filmen Alien härrör får vi bara oss serverade ett stort mysterium kring civilisationen de upptäcker. Inga svar, om vilka och när och varför den gick under, vad är det som gett upphov till filmens speciella odödliga lilla parasit? Det är följderna av besättningens upptäckt som blir filmens handling, när de råkar ha närkontakt med en överlevande (väldigt fientlig) livsform på planeten. Mystik och gåtfullhet och det oförklarade dröjer kvar hos läsaren och kryper innanför skinnet.

  4. Nu tar vi det en gång till…

    av

    … alla tillsammans. Eftersom jag själv förfäktat detta både länge och väl själv tar jag mig friheten att återge vad denna utmärkta skrivcoach anser vara det enda du behöver tänka på när du skapar karaktärer. Jag möter den här osäkerheten så ofta, där handlingen konstrueras lite för sig och där karaktärerna ges en djupgående, detaljerad och noggrant uttänkt beskrivning – men där karaktär och handling ändå inte hör ihop. Då blir följden att alla egenskaper och all bakgrund du funderade ut åt dina karaktärer blev liggande i en mapp för sig och kom aldrig till användning, när det bästa är att utveckla handlingen utifrån karaktärerna. Tänk på deras känslomässiga drivkrafter, deras motivation – alltså varför de gör något. Detta har ibland med inte alltid att göra med en händelse i deras förflutna, i deras bakgrund. För att återvända till Hannibal Lecter kan man säga att hans agerande (kannibalism) kom sig av en fruktansvärd händelse rörande hans lillasyster i svältens och andra världskrigets Litauen, som vi inte ska gå in mer på här men som just förklarade varför han var den han var. (Och också får man nog säga kastade ett förståelsens ljus över honom, gjorde honom mindre av ett obegripligt monster.) Protagonisten i en berättelse vill något, och antagonisten vill det motsatta, alltså de har varsin agenda (som krockar) utifrån varsitt motiv. Så här kan man konstruera även sina bikaraktärer; de är där antingen för att hjälpa protagonisten, eller för att stjälpa denna. Tänk även på karaktärernas roll i handlingen, deras funktion. En karaktär måste ha något att göra där, ha en viss betydelse eller tillföra något till helheten annars stryk dem. Detta gäller även bikaraktärerna som inte gärna får flaxa runt i sin egen lilla omloppsbana, oftast är de där just för att antingen hjälpa protagonisten fram mot sitt mål eller tvärt om för att hindra och ställa till problem även om det är indirekt. Kan du stryka en sådan här mindre karaktär utan att det gör något för hur handlingen utvecklar sig eller slutar så är det tecken på att den saknar funktion.

  5. Favoritfällor att inte falla i

    av

    Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).

  6. Fler vägar till förkovran

    av

    Ord och inga visor om varför din berättelse suger  – tyvärr inte direkt från mig men jag skriver under på allt. Det kan handla om problem med för många karaktärer. Med att viktiga karaktärer är ”galna” eller ”störda” som förklaring till varför de agerar som de gör till exempel när man skriver thrillers. Med att du skrivit en bok som redan blivit skriven eller liknar något annat alldeles för mycket. Om problem med struktur där handlingen inte eskalerar, trappas upp hela tiden. (Den måste iallafall i tilltagande grad bli komplicerad.) Om problem med att man inte kan sin genre  och med att man som författare inte är klar över vem den så kallade slutkonsumenten är alltså vem boken är tänkt att få som läsare.  Och att man som författare inte kan ge rediga svar på vad det hela handlar om, vem det handlar om, och varför. Och lite annat smått och gott.

  7. Fallgropar i utkastet

    av

    Jag tycker att läsa den här skrivcoachens råd är som att ha en tuff, pragmatisk men vänligt sinnad mentor att vända sig till när man inte vet vad man ska göra med sig och sitt manus. Som dessa om att skriva sitt första utkast. Eller rättare sagt om alla nybörjarfel man riskerar att göra. Som att ha för många karaktärer. Tänk istället på karaktärens roll och funktion i handlingen och vad de tillför i berättelsen. Som att ha karaktärer som saknar en klar och tydlig motivation, vars agerande och handlande inte är förankrat i känslomässiga drivkrafter som vi kan förstå. Som handlar lite hipp som happ från ena kapitlet till det nästa, som plötsligt agerar inkonsekvent och stick i stäv med den person vi lärt känna och som författaren gett oss en tydlig bild av. Typ ”lyckligt gift och lojal familjefar hoppar plötsligt och totalt oförhappandes över skaklarna och har sex med okänd kvinna/man på ett sjaskigt hotellrum” Såvida det inte finns en tanke bakom detta beteende; att hans oförvitliga liv var en lögn och en fasad. Men förankra beteendet i något i hens inre, en källa. Och så detta med att inte styra upp skrivandet alltför hårt mot strukturella hållpunkter och ”regler” som att en viktig vändpunkt måste ligga på sidan trettio och en initierande händelse på sidan tio. Inte för att inte modeller är bra utan för att resultatet inte blir bra om man arbetar alltför tekniskt/intellektuellt. Man ska lita på sin intuition helt enkelt och den blir skarpare ju mer erfaren man är.

  8. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

  9. Lärdomar från en mästare

    av

    Det här måste vara  ett av bästa sändningarna i The bestseller experiment. Ett långt samtal med fantasy/skräckförfattaren Joe Hill. Förmodligen kan man aldrig få tillräckligt mycket av erfarenheter och tips från verksamma författare. Speciellt om de är så tillgängliga, roliga, blygsamma som Hill. Han pratar om sin långa karriär som ständigt refuserad författare, om hur lång tid det tog att bli utgiven (fyra romaner som aldrig fått skåda dagens ljus på tio år). Om hur han krönte sin bana som okänd och opublicerad med att författa ett tegelstensliknande epos som skulle bli Den stora amerikanska romanen och som i likhet med hans tidigare försök aldrig blev utgiven. (När han fick ett lovande brev från ett stort förlag visade det sig att de hade slarvat bort hela manuset och dessutom refuserade det.)  Om vikten av att underhålla läsaren och istället för att tänka; vad suger och måste bort, tänka vad är ”mindblowingly awesome” och sedan försöka få allting att ja, ni gissar rätt – att bli just mindblowingly awesome. Ge läsaren en bra anledning att hela tiden vilja fortsätta med ett nytt kapitel. Och hur lyckas man skapa en bestseller förutom författandet av själva boken – det bästa är att få en populär författare att skriva en oerhört positiv blurb eller ett slags miniutlåtande som kan tryckas på pärmen. Få någon med hög profil att rekommendera boken. I hans fall var det Neil Gaiman som berömde En hjärtformad ask.

  10. Antaganden om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente CS Lewis. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis.  Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt. Skriv en berättelse för barn inte med barnen så mycket i åtanke som för att du hittar ett ämne som lämpar sig bäst för en barn- eller ungdomsbok.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →