Det här är en väldigt vanlig fråga. Och den går inte att ge ett enkelt svar på. Som huvudregel kan man kanske säga att det hela är färdigt mycket senare än vad man (oftast) tror. Men det är dumt att ta chansen att skicka ut det för tidigt, bara för att man vill testa hur manuset ska tas emot eller för att man vill känna av marknaden. De finns de som är otåliga och helt enkelt vill ha någon sorts reaktion och prövar om de kanske får det. Kanske har man skrivit en smash hit (utan att veta om det) eller hoppas på att få det där samtalet från Bonniers några dagar senare, vem vet – det kan hända! Not. Reaktionen uteblir i värsta fall helt vilket kan vara oerhört nedslående. Det man möjligtvis visar genom att skicka ut ett ofärdigt manus är att man inte vet vad en bra roman är, om man ska vara sträng. Det är viktigt att boken kan uppfylla kraven som ställs på en bok som ges ut, och de är ganska höga. Så det bästa man kan göra är egentligen att läsa böcker som redan är utgivna, helst i den genre man själv skriver i tills man själv bildat sig en bra uppfattning av var ribban ligger. Är man osäker är det bättre att satsa lite mer pengar på att få det genomläst en sista gång, det kommer att löna sig.
-
-
Så skriver du boken!
Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Men man kan faktiskt ha enorm nytta av just förlagens målgruppstänk, hur nischad och kommersiell utgivningen börjar bli och hur genrerna knoppar av sig i undergenrer, med sina egna mallar och regler. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra. Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Begränsningar är bra för kreativiteten. Skriver du en rysare som du inte får in på rätt spår så tänk rysare för unga läsare. Med unga läsare menas i nittionio fall av hundra att protagonisten går på gymnasiet. (För läsarna antas göra det.) BAM där slapp du skapa en huvudperson som befinner sig någonstans i den diffusa tjugo – trettioårsåldern. Det kan dessutom vara svårt att styra in handlingen på saker som övernaturligheter och spökerier när protagonistens ålder brukar betyda problem med familjebildning, parrelationer, karriär och husköp. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp och tänk på hur du i framtiden ska pitcha boken.
-
Slutkonsumenten har sista ordet
I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt som ska krängas, helst till massorna. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Förlagen försöker i tilltagande grad se den tilltänkta läsaren för ett visst manus, den som kommer att köpa boken. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.
-
Favoritfällor att inte falla i
Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).
-
Lärdomar från en mästare
Det här måste vara ett av bästa sändningarna i The bestseller experiment. Ett långt samtal med fantasy/skräckförfattaren Joe Hill. Förmodligen kan man aldrig få tillräckligt mycket av erfarenheter och tips från verksamma författare. Speciellt om de är så tillgängliga, roliga, blygsamma som Hill. Han pratar om sin långa karriär som ständigt refuserad författare, om hur lång tid det tog att bli utgiven (fyra romaner som aldrig fått skåda dagens ljus på tio år). Om hur han krönte sin bana som okänd och opublicerad med att författa ett tegelstensliknande epos som skulle bli Den stora amerikanska romanen och som i likhet med hans tidigare försök aldrig blev utgiven. (När han fick ett lovande brev från ett stort förlag visade det sig att de hade slarvat bort hela manuset och dessutom refuserade det.) Om vikten av att underhålla läsaren och istället för att tänka; vad suger och måste bort, tänka vad är ”mindblowingly awesome” och sedan försöka få allting att ja, ni gissar rätt – att bli just mindblowingly awesome. Ge läsaren en bra anledning att hela tiden vilja fortsätta med ett nytt kapitel. Och hur lyckas man skapa en bestseller förutom författandet av själva boken – det bästa är att få en populär författare att skriva en oerhört positiv blurb eller ett slags miniutlåtande som kan tryckas på pärmen. Få någon med hög profil att rekommendera boken. I hans fall var det Neil Gaiman som berömde En hjärtformad ask.