Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

  2. Gåtfullheten i centrum

    av

    Bara för att man skriver rysare, skräck och fantasy måste man inte berätta allt. Eller kanske är det så att det blir själva definitionen av dessa genrer; att vissa saker finns som man inte kan förklara. Självklart ska man ge läsaren svar och lösningar i slutet, men om det finns något oförklarat, något som förblir höljt i mystik och gåtfullhet, så kan det vara ett kraftfullt berättarmässigt grepp. Alla som sett tevefilmen Picnic at Hangin´ rock eller Utflykt i det okända minns att det i centrum av handlingen fanns ett stort, oförklarat mysterium. Vad hände flickorna som försvann under utflykten och aldrig kom tillbaka? Vi får aldrig svaren. Det viktiga är konsekvenserna av det mystiska i handlingen, inte att gå till botten med det som skapar mystiken. När Nostromo landar på den främmande planeten varifrån all ondska i filmen Alien härrör får vi bara oss serverade ett stort mysterium kring civilisationen de upptäcker. Inga svar, om vilka och när och varför den gick under, vad är det som gett upphov till filmens speciella odödliga lilla parasit? Det är följderna av besättningens upptäckt som blir filmens handling, när de råkar ha närkontakt med en överlevande (väldigt fientlig) livsform på planeten. Mystik och gåtfullhet och det oförklarade dröjer kvar hos läsaren och kryper innanför skinnet.

  3. Kan du bli författare?

    av

    En författare tycker att man ska ställa sig dessa fyra frågor om man vill bli författare:

    Kan du skriva?

    Okej det här är ju faktiskt en bra fråga för blivande författare. Det är en fördel att kunna skriva, ha språkkänsla och en viss gestaltningsförmåga. Men även om du inte kan det så misströsta inte, det finns redaktörer och spökskrivare och även kurser att gå.

    Kan du planera?

    En viss organisationsförmåga krävs för en författare; en mapp för idéer som får ligga till sig, en för projekt som är under utveckling och så förstås en förmåga att planera in tid för skrivandet och att planera handling och skriva synopsis.

    Har du fantasi?

    Det här är det enda kravet som inte är förhandlingsbart. Antingen har man det eller inte. Vattendelaren här är de som kan leva sig in i det stillsamt vardagliga, det vi människor upplever dagligen. Inte det dramatiska eller överdrivna.  Alla kan leva sig in i att det är jobbigt att bli uppbränd på bål, bara som exempel.

    Är du uthållig?

    Detta är vad som kväver många manus i dess linda. Man skrider till verket med liv och lust och har en lysande idé men boken blir ändå aldrig färdig. Nödvändigheten i att ha sittfläsk och envishet och uthållighet bör inte underskattas och kan vara avgörande.

     

  4. Nu tar vi det en gång till…

    av

    … alla tillsammans. Eftersom jag själv förfäktat detta både länge och väl själv tar jag mig friheten att återge vad denna utmärkta skrivcoach anser vara det enda du behöver tänka på när du skapar karaktärer. Jag möter den här osäkerheten så ofta, där handlingen konstrueras lite för sig och där karaktärerna ges en djupgående, detaljerad och noggrant uttänkt beskrivning – men där karaktär och handling ändå inte hör ihop. Då blir följden att alla egenskaper och all bakgrund du funderade ut åt dina karaktärer blev liggande i en mapp för sig och kom aldrig till användning, när det bästa är att utveckla handlingen utifrån karaktärerna. Tänk på deras känslomässiga drivkrafter, deras motivation – alltså varför de gör något. Detta har ibland med inte alltid att göra med en händelse i deras förflutna, i deras bakgrund. För att återvända till Hannibal Lecter kan man säga att hans agerande (kannibalism) kom sig av en fruktansvärd händelse rörande hans lillasyster i svältens och andra världskrigets Litauen, som vi inte ska gå in mer på här men som just förklarade varför han var den han var. (Och också får man nog säga kastade ett förståelsens ljus över honom, gjorde honom mindre av ett obegripligt monster.) Protagonisten i en berättelse vill något, och antagonisten vill det motsatta, alltså de har varsin agenda (som krockar) utifrån varsitt motiv. Så här kan man konstruera även sina bikaraktärer; de är där antingen för att hjälpa protagonisten, eller för att stjälpa denna. Tänk även på karaktärernas roll i handlingen, deras funktion. En karaktär måste ha något att göra där, ha en viss betydelse eller tillföra något till helheten annars stryk dem. Detta gäller även bikaraktärerna som inte gärna får flaxa runt i sin egen lilla omloppsbana, oftast är de där just för att antingen hjälpa protagonisten fram mot sitt mål eller tvärt om för att hindra och ställa till problem även om det är indirekt. Kan du stryka en sådan här mindre karaktär utan att det gör något för hur handlingen utvecklar sig eller slutar så är det tecken på att den saknar funktion.

  5. Skrivråd från stjärnorna!

    av

    Kanske inte från stjärnorna men för mig är John Yorke så mycket av en stjärna som det går. Här kommer lite mer om saker han sagt, kanske en del upprepningar men det må vara hänt. Han rekommenderar att tro på ditt koncept. Eller kanske att det är viktigt att ha ett koncept, överhuvudtaget. Ja, koncept eller in infallsvinkel – något liknande USP (”Unique selling point”). Men jag tycker också man kan prata om berättelsen. Det kan finnas en handling men det är inte det samma som en berättelse, som i alla fall för mig mycket har att göra med huvudkaraktärens inre utveckling eller förändring, vad det är för slags äventyr som hen kastas in i. Sedan det här med karaktärer och om man ska gilla dem eller inte. Som författare ska man i alla fall försöka förläna dem mänsklighet, något för läsaren att känna igen i sig själv och detta har väl också att göra med brister av något slag, det är ju mänskligt att fela. Man tänker på huvudpersonen i även thrillers och maffiadramer och hur man knyter an till även en sådan protagonist eller antihjälte för att även de är ofta i något sätt i underläge, trots sin blodiga hantering. Även en bad guy  eller girl i huvudrollen kan vara skildrad så humaniserande att vi känner med denne.

  6. Tevedramaturgiska knep

    av

    Här kan man lyssna flera gånger på allt vist och klokt och nyttigt som sägs. Även om det är hyfsat komplicerat detta med struktur. Man måste nog ha gjort analysen själv på sin egen text för att kunna applicera John Yorkes tankar om femaktstrukturen snarare än lyssna på honom för att sedan försöka skriva sin bok med denna struktur i tanke. Som han själv säger; oftast har man det i sig ändå, och det är bara att skriva på iallafall i en första utkast. Strukturen är ett sätt att efterskapa hur vi upplever och ordnar vår kunskap om världen. Tycker han säger något intressant om att bygga karaktärer och om man kan ”avbilda dem som seriefigurer”.  Kan man det är det nämligen bra. Börja med en typ, ungefär som Dickens gjorde (lismande och underdånig streber, frodig och ansvarslös familjefar, neurotisk och överbeskyddande moder et c) för att sätta en bild i läsaren huvud och hjälpa denne att förstå vad karaktären har i handlingen att göra. Efter det kan man ge kött på benen, nyansera och fördjupa karaktären så att de inte bli endimensionella. Men också att hellre tänka på att göra karaktären intressant, intresseväckande snarare än trevlig. En komplex person med problem som kanske måste göra hemska saker för att överleva, för att hen måste av olika skäl, är engagerande för läsaren. ”Tänk inte på om läsarna gillar huvudpersonen, bara skriv!”

  7. Fler vägar till förkovran

    av

    Ord och inga visor om varför din berättelse suger  – tyvärr inte direkt från mig men jag skriver under på allt. Det kan handla om problem med för många karaktärer. Med att viktiga karaktärer är ”galna” eller ”störda” som förklaring till varför de agerar som de gör till exempel när man skriver thrillers. Med att du skrivit en bok som redan blivit skriven eller liknar något annat alldeles för mycket. Om problem med struktur där handlingen inte eskalerar, trappas upp hela tiden. (Den måste iallafall i tilltagande grad bli komplicerad.) Om problem med att man inte kan sin genre  och med att man som författare inte är klar över vem den så kallade slutkonsumenten är alltså vem boken är tänkt att få som läsare.  Och att man som författare inte kan ge rediga svar på vad det hela handlar om, vem det handlar om, och varför. Och lite annat smått och gott.

  8. Fallgropar i utkastet

    av

    Jag tycker att läsa den här skrivcoachens råd är som att ha en tuff, pragmatisk men vänligt sinnad mentor att vända sig till när man inte vet vad man ska göra med sig och sitt manus. Som dessa om att skriva sitt första utkast. Eller rättare sagt om alla nybörjarfel man riskerar att göra. Som att ha för många karaktärer. Tänk istället på karaktärens roll och funktion i handlingen och vad de tillför i berättelsen. Som att ha karaktärer som saknar en klar och tydlig motivation, vars agerande och handlande inte är förankrat i känslomässiga drivkrafter som vi kan förstå. Som handlar lite hipp som happ från ena kapitlet till det nästa, som plötsligt agerar inkonsekvent och stick i stäv med den person vi lärt känna och som författaren gett oss en tydlig bild av. Typ ”lyckligt gift och lojal familjefar hoppar plötsligt och totalt oförhappandes över skaklarna och har sex med okänd kvinna/man på ett sjaskigt hotellrum” Såvida det inte finns en tanke bakom detta beteende; att hans oförvitliga liv var en lögn och en fasad. Men förankra beteendet i något i hens inre, en källa. Och så detta med att inte styra upp skrivandet alltför hårt mot strukturella hållpunkter och ”regler” som att en viktig vändpunkt måste ligga på sidan trettio och en initierande händelse på sidan tio. Inte för att inte modeller är bra utan för att resultatet inte blir bra om man arbetar alltför tekniskt/intellektuellt. Man ska lita på sin intuition helt enkelt och den blir skarpare ju mer erfaren man är.

  9. Täthet, dynamik och förändring

    av

    Ju mer man fördjupar sig i skrivandet hantverk desto mer liknar det kvantfysik. Det här blir  eventuellt sista gången jag tjatar om podden med skräck/fantasyförfattare Joe Hill. När man lyssnar på vad han säger eller för den delen läser mina sammanfattningar kan man förledas att tro att han efterlyser action, dramatik och högt tempo. I själva verket är de böcker jag läst av honom snarare täta, han för handlingen framåt hela tiden med perfekt känsla för rytm och komposition. Det är inte det samma som att tempot är högt. Dynamik snarare än dramatik innebär att kapitel och scener skrivs så att det uppstår någon typ av förändring under kapitlet/scenen/dialogens gång.  Om du skriver en scen eller dialog som inte innebär en förändring, om än liten, så har det inte hänt något. Det blir statiskt och du kan lika gärna stryka den för den gör ingen skillnad för hur handlingen utvecklar sig eller för karaktärernas utveckling. Kapitlet/scenen/dialogen är de minsta byggstenarna i berättelsen eller handlingens övergripande båge. Anledningen till att en dialog bör skrivas om är att ”karaktärerna inte fått med sig något i slutet som de inte hade i början”. Att de har fått det är essensen av dramatisk struktur. Man kan säga att det handlar om att en konflikt finns någonstans, ett litet motstånd, något som ändrar riktning men det viktiga är som sagt en förändring av läget ungefär som en atom som ändrar laddning och går från + till -. (Jag tror det är atomer som kan ändra laddning…)

  10. Konsten att bli refuserad

    av

    Det är svårt att skriva en hel bok, ett rent helvete att redigera den – sedan kommer dock med stor sannolikhet det allra värsta. Att blir refuserad. (Jag får dock säga att en ytterligare krets i helvetet är att inte ens få en refusering utan bara mötas av oceaner av ointresserad tystnad från förlagshåll tills man själv fattar galoppen.) Man måste alltså precis som det påpekas här även ha en strategi för hur man ska handskas med att bli avvisad, få nej och inte generera något som helst intresse när man väl skickat ut sitt manus. Man ska inte låta refuseringar påverka ens motivation att skriva, det är ju viktigt. Risken är att man låter sig nedslås så mycket att man tappar lusten och helt enkelt lägger av.  Man bör inse att bara för att man blir refuserad betyder inte det att man skriver dåligt. Vad som antas handlar till viss del om subjektivt tycke och smak. Jag har lektörsläst lysande manus som aldrig får skåda dagens ljus och läst publicerade böcker som varit mycket mindre engagerande. Dock är ett gemensamt grundkrav att ett manus måste upp i en viss verkshöjd för att komma ifråga för utgivning. Men utöver det är det också en fråga om vad en förläggare går igång på inte, på om förlaget nyligen gett ut liknande historier eller projekt, och om de bara inte vågar satsa på något nytt som en helt ny genre. En refusering är inte nödvändigtvis ett tecken på att du är en dålig författare.

     

    11. ← Föregående sida Nästa sida →