Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Handlingen drar alltid MOT något

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre. Ett manus behöver dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  2. Enbart fantastik gör ingen story

    av

    Skriver man fantasy är mitt råd att arbeta betydligt mer med sina karaktärer än man kanske tror är nödvändigt. Var inte för intresserad av själva fantasyn. Fantasy är ju överlag inte en karaktärsdriven genre men det är samtidigt svårt att utveckla en fördjupad berättelse om man inte har starka karaktärer. Det är nog min mer typiska respons både på fantasymanus och manus skrivna för barn; var är berättelsen? Vad ska mina karaktärer gå igenom? Det räcker inte att kasta in roliga saker, påhitt, idéer, uppslag och alldeles för mycket som händer hur fantasifullt och fantastiskt och underhållande detta än är. Det är inte det samma som en berättelse. Även om du förlagt handlingen enbart till det fantastiska planet – s k ”high fantasy” så är kvaliteten i historien beroende av dina karaktärer eller att du ser sina sagoväsen, alver, troll, tomtar, hamnskiftare, älvor eller vad det nu är som karaktärer med samma känslomässiga drivkrafter och pyskologi som mänskliga karaktärer.

  3. Vad som helst kan inte hända

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  4. Testa detta om du fastnar!

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    • Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska ta det hela.
    • Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet eller man kanske gillar miljön extra mycket och dem kan man skriva.
    • Tar det emot att skriva en scen eller ett visst kapitel och det blir inte bra – släpp det tills vidare. Gå vidare. Förmodligen har du närmat dig det hela på ett sätt som inte funkar och behöver tänka om.
    • Lider man sig igenom författandet av en viss textpassage blir det ändå inte bra.
    • Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en? Ska jag stryka fantasyn helt eller reducera den dimensionen rejält i manuset?
    • Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Det kan ta tvärstopp som varar länge. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd eller tecken på att man är fel ute. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Låt det undermedvetna jobba, släpp taget

  5. Lär dig om karaktärer

    av

    Av alla resurser om skrivande som står att finna på nätet måste jag säga att denna är mitt bästa fynd. Alla råd som ges riktar sig till film- och tevemanusförfattare och romanförfattare och är tydligt inriktade på story, struktur och dramaturgi. Allt som sägs här om karaktärer håller jag med om, och har påpekar i otaliga lektörsutlåtanden så därför tar jag mig friheten att återge några av dem här . Som att alltid presentera din huvudkaraktär (i synnerhet) när de gör något, i en situation som berättar något om vem han eller hon är. Som att för göta petter inte aktivt försöka skapa sympati för en viss karaktär eller få läsaren att gilla den eller göra hen sympatisk överhuvudtaget för att få läsaren att bry sig. Man måste inte gilla huvudpersonen, det är inte viktigt för engagemang i läsningen eller ens identifikation. Och så det jag håller med om allra mest: ge dina karaktärer en roll eller en funktion i handlingen, en drivkraft – annars stryk dem. Ett solklart tecken på bristande struktur är att det vimlar av gestalter i manuset som enbart är namn, men som inte har en tydlig riktning eller uppgift utan bara existerar slumpmässigt och då kommer läsaren inte att anknyta till dem. En karaktär är i mångt och mycket vad denne gör i handlingen.

  6. Berättelsernas magiska universum

    av

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett.

  7. Skriver du ful- eller finlitteratur? ;)

    av

    Debatten fortsätter om vad som är konstnärlig litteratur respektive genrelitteratur.

    Chansen är stor att du skriver genrelitteratur om:

    – du skriver enligt en mall

    – texten handlar mer om framåtrörelse än djuprörelse

    – bokens syfte är att underhålla snarare än att ge underlag för analys och eftertanke

    – din bok trycks i pocket!

    – du ler på författatfotot…

    Och förmodligen skriver du konstnärliga böcker om:

    – du lägger ner möda på språk och det stilistiska hantverket

    – din bok recensceras av manliga kritiker

    – dina karaktärer genomgår stora förändringar under handlingens gång

    – du är allvarlig på författarfotot…

  8. Så skriver du en bestseller!

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  9. Realism skapar illusion

    av

    Det var när jag läste fantasymanus som jag insåg detta. Ju starkare realism i skildringen på  olika plan desto bättre fungerar illusionen, och ju lättare har läsaren att bli förflyttad, bli suggererad och dras med i berättelsen. Ska man skapa en värld som inte finns på riktigt, så blir det viktigt med detaljer för att göra den verklig, i allt från kartor till klänningsfållar, vapenslag, väder. Men det gäller såklart alla manus. Realismen som är en förutsättning för illusionen, för att vi ska tro på det uppdiktade och på fantasin. Jag för min del har svårt för manus som är så abstrakta att vi läsare aldrig blir insatta i handlingens var, när, hur – det finns inga väggar, ingen konkret inramning. Hur kan man då förväntas leva sig in i något som sker? Ju fler specifika detaljer om miljö, tidsepok, utseende desto bättre, det får läsaren att tro på historien hur orimlig den än senare blir. Man kan faktiskt ta ut svängarna hur som helst om man samtidigt skapar realism kring det som sker genom att vara konkret, insatt och på så sätt skapa skenet av att något verkligen sker. Här kanske den viktigaste realismen den psykologiska; vi bör förstå varför karaktärerna agerar som de gör. Bättre att vara nyanserad och trovärdig här, än att skapa melodram och bli överdriven.

  10. Nischerna hotar mångfalden

    av

    Det är förstås roligt att svensk bokbransch går som tåget. Mest för att förlagen sent omsider upptäckt genrer som feelgood och deckare. Men nu är så mycket av det som ges ut endera genre, feelgood eller deckare. Feelgood är en oerhört karaktärsdriven genre och fokus på karaktärerna är bra, men alla genrer är inte karaktärsdrivna om man säger så. Så många fina spännande och djupt ambitiösa manus faller mellan stolarna för att de inte går att passa in direkt i nischen. Och för att den tänkta ”slutkonsumenten” är mer vag. Okej för att det är bra att den kommersiella faktorn äntligen tas i beaktande men det blir ett överskott av nya debuterande författare som skriver just feelgood eller deckare och konkurrensen skulle jag säga här blir för stor – i onödan. Känns som att förlagens kunskaper som andra genrer behöver breddas. Även genrer som fantasy, historisk roman, skräck, sci fi behöver kunniga och ambitiösa förläggare de också.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →