Som jag brukar säga; en bra, fungerande struktur underlättar för läsaren och får hen att flyta genom handlingen och underlättar för handlingen. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas effekten av förvirring. Här kan man felsöka problem och jag är glad över att skribenten inte hakar sig för mycket på att första vändpunkten ska ligga efter exakt trettio sidor. Men som förklaras här så kan handlingen ofta antingen kännas för seg i början. Först en massa beskrivningar, sedan kommer karaktären – handlingen/dramat. Handlandet och dramat går hand i hand och bör dra igång med en gång. ”Klumpig” struktur, okej detta är alltså när det hela inte trappas upp. Det finns ingen riktig konfliktupptrappning utan något spännande sker men oddsen ökar inte i handlingen och det växlar för mycket mellan dramatisk situation och normalläge eller något som inte har med den dramatiska handlingen att göra. Receptet här är att hitta en stegrande rörelse från början, som fortsätter stiga. Episodisk struktur, detta ska jag skriva ett eget inlägg om eftersom det är ganska vanligt och hyfsat lätt att felsöka och åtgärda.
-
-
Från formula till metod
Även om mycket av det som sägs här går mig lite förbi så verkar boken intressant; Book architecture av Stuart Horwitz. (Och hur kul är det inte att se en romanhandling som en grafisk skiss eller illustration, själva skelettet – den här artikeln vimlar av mindmaps och diagram.) Alltså Bokens arkitektur eller kanske Hur man bygger en bok. Stuart avfärdar tanken på formula á la Hjältens resa just för att böckerna blir så formulaiska, och därmed likriktade men hävdar samtidigt att det handlar om att tillämpa en viss metod. Det viktigaste skälet till att anamma ett nytt tänk är att alla romaner innehåller inte en utan flera berättelselinjer, eller narrative archs, och det är hur dessa krockar med varandra som är viktigt. Men, och Therese jag hoppas du läser det här ;), en bok handlar samtidigt alltid om en enda sak. ”Kan det inte handla om två olika saker?” frågar en skrivarstudent. ”Jo det kan det” lyder svaret. ”Förutsatt att de två sakerna handlar om en sak…” (What about two things? Can my book be about two things?” And I said, ”Yes. As long as those two things are about one thing…”) Han använder ofta uttrycket ”grid” just för att beteckna sammansmältningar av olika intrigtrådar, eller ”knytpunkter” kanske man skulle kunna kalla det. Två eller flera trådar i handlingen som möts. Och då slår det gnistor.