Det svåraste perspektivet man kan välja är helt klart det yttre allvetande berättarperspektivet, alltså det där man rör sig obehindrat mellan de olika karaktärerna. Man går å andra sidan inte riktigt in i någon av dem. Det här är också alltmer sällsynt idag. Desto vanligare är det att växla mellan olika perspektiv, kapitel för kapitel. Och så berätta nära genom respektive perspektiv. I en deckare kan man till exempel varva mellan tre – fem olika karaktärer som alla ger en infallsvinkel på samma historia. Detta innebär också ett visst psykologiserande, man filtrerar det som sker genom karaktären. Och får fram hens röst. Men se upp med passager som inte berättas ur någons perspektiv. Alltså av beskrivande berättande text, rakt och upp och ner. Man måste alltid välja ur vems perspektiv man skriver, och så vara konsekvent.