Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Så skapar du karaktärer

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. Karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga och förståeliga i varje scen. Har du en huvudkaraktär med en viss intention eller mål så för Göta Petter byt inte ut detta mot något helt annat mitt under handlingens gång, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör i varje scen och om det är förankrat i drivkrafter på ett känslomässigt plan – varför, varför, varför (gör di på detta viset)?

  2. Att skapa komplexa karaktärer

    av

     

    ängel

    Det är svårt det här med att skapa komplexa karaktärer, karaktärer som ändå känns dynamiska och ohyfsat oförutsägbara, som alltid kan visa en ny sida som överraskar läsaren. Knepet är kanske att inte låta någon karaktär vara enbart demoniskt ond – eller änglalikt god. Alla människor har en mörk sida som ofta korresponderar med deras starkaste positiva drag. En hjältemodig läkare som åker världen runt och räddar liv är grym och sadistiskt mot sin familj. En hårt driven och superambitiös vetenskapsman/kvinna eller näringslivschef ägnar fritiden åt dekadens och droger… Eller så är det mer normala drag som har en sin baksida, eller motpol. En passionerad kärleksfullhet döljer oresonlig svartsjuka, tålmodighet och inre styrka medföljs av en tendens att tjura och älta oförätter. Den störste charmören är samtidigt den mest opålitlige. Inbyggt i det positiva finns det motsatta, det som drar ner, förmörkar och förstör. Men inbyggt i det negativa finns fröet till förbättring, en omogen lättsinnig person är den som oväntat vågar offra sig för någon annan där det är skarpt läge, en till synes barsk och osympatisk karaktär är den som ställer upp till hundra procent när det verkligen kniper. ”Every character trait is a double-edged sword. To every character trait there is a counter point”.

  3. Hur gör djur?

    av

    det susar i säven

    Är det en relevant sak att fråga sig hur man ska skriva ur djurperspektiv som författare? Eller det kanske inte görs överhuvudtaget…  böcker (även för vuxna) skrivna ur djurens vinkel är kanske ett mer brittiskt fenomen, tänker på Djurfarmen, Den långa flykten och Det susar i säven (för barn och vuxna), och alla talande djur i fantasyn. Men om man nu väljr att ha ett eller flera djur som huvudpersoner, kanske om man skriver mer för barn, så kan det vara bra att veta hur man bäst skriver dem. Författaren Tom Moorhouse som skrivit många ”djuräventyr” har några tips som man kan läsa här. De involverar bland annat vikten av att göra djurkaraktärerna till just karaktärer snarare än djur,  ett visst mått av förmänskligande i form av vanliga mänskliga fel och brister, och att samtidigt lära sig tillräckligt om djuren och deras värld för att skapa en trovärdig kontext åt dem – tänk miljöförstörelsen i Den långa flykten och hur den blev ett hot mot kaninernas värld och livsrum. (Bilden ur Det susar i säven, vet tyvärr ej konstnärens namn.)

  4. Våga inte gilla din karaktär

    av

    lolita

    Går det att ha en osympatisk huvudkaraktär i sin bok frågar sig denna unga författare och exemplifierar med gubbsjuka Humbert Humbert i Lolita av Vladimir Nabokov, eller måste man ha en huvudkaraktär som upplevs som sympatisk och rent av dygdig för att det ska bli möjligt att ”känna för” hen? Hennes svar och mitt är att visst kan man ha onda och osympatiska protagonister. Läsarna känner för karaktären trots att hen kanske inte är Guds bästa barn, snarare skör, med dåligt omdöme, katastrofala svagheter och svärta och en olycklig tendens att vilja ligga med fel person. Sådana karaktärer är mänskliga just för att de kanske inte är Guds bästa barn. Vi läsare vet att det är oss själva vi läser om, bara i en lite mer skruvad och otursförföljd version.