Kanske den historiska romanen håller på att få ett uppsving även i Sverige. Fina andra världskrigsdramat ”Klar himmel” av Kristin Fägerskjöld kom ut i vintras. Tack vare te x Niklas Natt och Dags ”1793″ har iallafall den historiska deckaren blivit avdammad. Knepet enligt Hilary Mantel (”Wolf Hall”) som borde veta om någon, är att veta var man ska luta sig mot fakta och research, och var man ska sväva ut och fantisera. Men det gäller att hålla sig till verkligheten vad gäller vissa saker, även om man alltså skildrar ett verkligt historiskt skeenden och göra tillräckligt mycket research för att man ska bottna i den historiska epok man vill skildra (det vill säga förstå den). Naturligtvis till historiska fakta, det som återfinns i dokument, böcker, arkiv et c. Där bör man vara realistisk och detaljerad och inte fippla runt, och få för sig saker och fantisera – för då sjunker naturligtvis trovärdigheten. Men när det gäller det som inte är dokumenterat, men som är som HM säger ”plausibelt” – tänkbart, troligt, så kan man fabulera fritt. Alltså om vad som försiggår bakom stängda dörrar, i privatlivet, och bakom kulisserna, vad gestalterna tänker och känner. Och avslutar Mantel sin lilla föreläsning; Välj en historisk person som du känner att du inte förstår. Eftersom att skriva en roman går ut på att utforska, förstå och upptäcka. När karaktären börjar röra på sig, uppvisa oväntade sidor och förändras börjar den likna en riktig människa.
Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Eller måste man hålla sig till den historiska verkligheten som den var? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här, apropå Wolf Hall. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta – det är en roman. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det här gäller alltså de historiska personer som faktiskt har funnits. Vad de gjorde när inte historieskrivarna som krönikerade deras levnad inte var närvarande kan du hitta på själv. Men när det gäller den historiska bakgrunden och kontexten de rör sig i och historiska fakta är det däremot viktigt att hålla sig till just fakta. Annars blir det fantasy.
Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Eller måste man hålla sig till den historiska verkligheten som den var? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det här gäller alltså de historiska personer som faktiskt har funnits. Vad de gjorde när inte historieskrivarna som krönikerade deras levnad inte var närvarande kan du hitta på själv. Men när det gäller den historiska bakgrunden och kontexten de rör sig i och historiska fakta är det däremot viktigt att hålla sig till just fakta. Annars blir det fantasy.
En stor del av att skriva historiska romaner handlar om att göra sin research, även om man sedan frångår eller fantiserar om eller spinner vidare på verkliga förhållanden – hittar på med andra ord. Jag pratade med en fantasyförfattare som var enormt noga med trovärdiga tekniska detaljer vad gällde utrustning, vapen och kläder för att förankra berättelsen och skapa realism – detta trots att han förlagt handlingen helt till en påhittad värld. Det är med andra ord genom ett noggrant förarbete angående hur det var som du förankrar din roman i historisk verklighet och skänker den trovärdighet. Annars blir det saga. Sociala och politiska och ekonomiska omständigheter när det begav sig måste stämma. Som romanförfattare är du dock fri att spekulera fritt i vad Kristina av Holstein Gottorp pysslade med på slottet när ingen såg på… Simona Ahrnstedt har skrivit mycket om nyttan och vikten av research.
Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Tänk om någon poppar upp som gubben i lådan och läxar upp en om att sådär var det inte alls hos Kristina av Holstein-Gottorp!! Och hur ska man använda sin research? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det är dock det här med research, som kommer i ett senare inlägg…
Philippa Gregory som skrivit en stor mängd historiska romaner, bland andra The white queen, berättar om sina dagliga vanor och skrivarrutiner och även om hur hon kom in på det här med att bli författare överhuvudtaget vilket var mer eller mindre en slump: ”And while I was waiting to go to interviews and whatnot, I wrote my first novel, and it was published and it became an international bestseller. So I thought, well, I’ll do this for a bit!” P G var doktorand i historia och skrev lite vid sidan om och resten av bokstavligen historia. Kanske finns det en lärdom här: istället för att slå sitt huvud blodigt i strävan efter att bli Författare så skriver mer som en lustfylld bisyssla eller hobby om just det man är intresserad av eller har som yrke och vips så har man en läst och älskad mångmiljonsäljare på sina händer.
Är det någon som hört talas om den här? The Stockholm Octavo av amerikanska Karen Engelmann (Ecco 2012). Näe, just det, inte jag heller inte förrän jag läste detta. En gustaviansk playboy och tulltjänsteman, Emil Larsson, besöker den mystiska Sophie Sparv (Sparrow) som spår honom genom att lägga en så kallad oktav med hjälp av en Nürnbergkortlek, en obskyr kortlek från 1500talet som inte liknar varesig den vanliga kortleken eller tarotleken utan är något helt annat. (Efter lite research om Engelmann visar det sig att hon bott i Sverige under en period och till och med varit garderobiär på Club Trocadero i Malmö…) En historisk thriller som utspelar sig i Stockholm 1791 under Gustav den III, en värld fylld av ”vintrig mystik och olikfärgad satäng” präglad av missnöje med kungen och hans sociala reformer är detta tydligen en riktig ”pralinask” till roman och lika utsökt att läsa som att ”äta mörk choklad”.
I Sverige är den historiska romanen inte särskilt stor – men jag tror den kommer, starkt. Engelsmännen däremot har vetat hur man rör ihop en bra underhållningsroman inte bara av sin egen färgstarka, dramatiska historia (jag säger bara Henrik den åttonde) utan även av andra länders och kulturers. Jag var tvungen att titta upp Justinius, bysantisk kejsare, inför denna roman om hans hustru som sedemera blev ortodoxt helgon, Theodora. Stella Duffy som skrivit den sparar inte på krutet när det gäller att sälja in denna för mig okända kvinna, “feministpionjär”, dessutom som undertiteln berättar “Actress, empress, whore”. Visst blir man nyfiken?
I Sverige är den historiska romanen inte särskilt stor – men jag tror den kommer, starkt. Engelsmännen däremot har vetat hur man rör ihop en bra underhållningsroman inte bara av sin egen färgstarka, dramatiska historia (jag säger bara Henrik den åttonde) utan även av andra länders och kulturers. Jag var tvungen att titta upp Justinius, bysantisk kejsare, inför denna roman om hans hustru som sedemera blev ortodoxt helgon, Theodora. Stella Duffy som skrivit den sparar inte på krutet när det gäller att sälja in denna för mig okända kvinna, “feministpionjär”, dessutom som undertiteln berättar “Actress, empress, whore”. Visst blir man nyfiken?
