Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Vad man kan lära sig av En julsaga

    av

    Jag brukar alltid läsa Charles Dickens ”En julsaga” inför jul. Såklart för dess känslomässiga power och värme och mys och den fantastiska julkänsla den förmedlar. Men den är också exempel på en av de mest kraftfulla så kallade dramaturgiska bågar för huvudkaraktären som finns. Man måste förstås inte sätta huvudkaraktärens förändring i första rummet som i boken, där den elake Scrooge tack vare en rad vålnader från olika stadier i sitt liv (och från framtiden…) pushas att tänka om och omvärdera sig själv och sin inställning till allt, med andra ord under en natt gå från girig, snål, ensam och elak till snäll, humoristisk, generös, förlåtande och kärleksfull och framför allt lycklig. Men just En julsaga är bra exempel på att den yttre handlingens situationer är där för att få huvudkaraktären att reagera – och reaktionerna leder vidare i handlingen. Så man ska med andra ord inte göra misstaget att bara lägga in yttre situationer för dess egen skull utan de måste spela en roll för huvudkaraktären på något sätt och leda till påverkan, förändring. Dickens var kanske den förste som tillämpade det dramaturgiska tänket att den yttre handlingen är manifestationer eller gestaltningar av den inre konflikten.

  2. Charles Dickens heminredare

    av

    I samband med tvåhundraårsjubileet dyker det upp all möjlig kuriosa om Charles Dickens. Förutom att han förstås var en bestsellerförfattare som visste hur man utvecklade karaktärer och en mästare på att spinna intriger älskade han att hålla på med heminredning och tyckte om att shoppa. Förmodligen med förklaring i sin fattiga och röriga barndom gillade han ordning och skönhet hemma, och valde själv ut allting till dotterns Mamies sovrum där väggarna täcktes av tapeter (eller möjligen bonader) med mönster av vilda blommor och resten av inredningen var påfallande ”elegant och vacker”. Han föredrog också det absolut modernaste vad gäller badrumsinredning och toaletter. Fram till sin död var CDs favoritsyssla att gå omkring i huset i Kent med ett vaksamt öga för vad som kunde förbättras eller fixas till och spika lite här och inreda lite där. Som alla författare där ute vet är det skönt att varva jobbet med lite praktiskt arbete.

  3. En stad, en författare

    av

    Det finns en hel del författare som i sitt skrivande annekterat en viss plats och låter nästan alla sina böcker utspela sig just där. Att läsa böckerna blir att lära känna staden, vilket ju kan vara en poäng i sig varesig man varit där eller inte. Det här gäller kanske deckare mer än något annat – Ian Renkins Inspector Rebus och Edinburgh, Åke Edwardsson och Göteborg, Inspector Morse och Oxford. Men även många romanförfattare använder stadens miljöer mer eller mindre invävt i handlingen, som Hjalmar Söderberg (Stockholm) eller Paul Auster (New York). Det här handlar egentligen om Charles Dickens som Londonskildrare i böcker som Oliver Twist och Bleak house. För ett barnhemsbarn som Oliver Twist var viktorianska London inget roligt ställe alls, här skriver Dickens om ”cold, wet, shelterless midnight streets” full of “foul and frowsy dens, where vice is closely packed and lacks the room to turn.”

    Är man i London kan man besöka Museum of London och titta på en utställning just om Dickens och London som öppnar till helgen.

    www.museumoflondon.org.uk

  4. Den onde, den fule och den väldigt gode

    av

    Om man köper tidningen The Observer på söndag får man en karta över viktiga karaktärer i Charles Dickens böcker (han fyller två hundra år i år vilket tidningen tänker fira hela året.) Snällt nog ger de ett smakprov ur galleriet här. Man tänker verkligen på hur distinkta alla karaktärerna är, snabbt igenkännliga som onda, tragiska eller komiska. Sedan är det ju också Dickens tendens att antyda karaktärsegenskaper (och därmed berätta en historia) i själva namnen som te x Murdstone – den elake fosterfadern i David Copperfield, Uriah Heep – den inställsamma, manipulativa räven ur samma bok, Sir Mulberry Hawk, demonisk, förslagen adelsman, och Lord Verisopht, mesig, ryggradslös (eller väldigt mjuk) adelsman, båda ur Nicholas Nickelby. Och massor med andra… som den otroligt blaserade Miss Dedlock ovan (ur Bleak house). Se mer ur galleriet…

  5. Mrs Danvers är död

    av

    Lite orättvist är det att reducera Anna Massey till denna roll för hon gjorde så mycket och nu tyvärr läser jag att hon är död. Men det var som Mrs Danvers och Mrs Murdstone i David Copperfield och som Lucetta i Borgmästaren i Casterbridge – tvserier som jag slukade när jag var i den påverkbara 11 – 13årsåldern – som hon gjorde enormt intryck på mig och tack vare hennes karaktärer som jag började intressera mig för romanerna som var seriernas förlaga… Sedan följde Hotel du Lac av Anita Brookner och mycket mer, kostymdramer och adaptationer av klassiker där hennes specialitet blev att spela ”surpressed spinsters and aunts” ofta med en överraskande inre hetta och passion lurande bakom ett tillbakadraget yttre. Tack vare henne läste jag Rebecca och utvecklade en livslång fascination för Daphne du Maurier… RIP Anna min favoritskådespelerska!