Jag undrar när det kan slås fast hur mycket tjockare en roman har blivit under årens lopp. En Maria Langdeckare från femtiotalet som dras ur hyllan försvinner nästan i handen så slank är den. Agatha Christies samlade produktion kan trängas ihop på ett hyllplan. Fyra nyutkomna svenska böcker, inga titlar nämnda men en skräck/fantasy och tre deckare, kvalar helt klart in i tegelstenskategorin. Man börjar undra om det saknas kompetenta redaktörer på förlagen med tanke på den otroliga välviljan som visas mot allt författaren funderat ut och skrivit ner. Allting berättas. Perifera karaktärer ges orimligt stort utrymme, ner till fläcken någon har på sin urtvättade t-tröja (en fläck, en tröja, en bikaraktär egentligen helt utan betydelse). Varje tanke registreras. Saker och omständigheter nämns gärna fler gånger på olika sätt. Detaljrikedomen är outsinlig. Följden blir hyfsade intriger och helt okej karaktärsskildringar som sväller ut till anspråksfulla romaner som vill berätta nästan lite för mycket. Man drunknar som läsare. Inget lämnas åt ens egen fantasi. Den röda tråden, stringensen, skärpan och ytspänningen mellan det som författaren vet och inte berättar, försvinner. Tycker denna griniga manuskonsult.
-
2 svar till “Språkliga intryck och uttryck”
Ja alltså jag förundras över det absurda intresset att skriva sjuuuukt långt. Kort och koncist är väl bättre? Däremot gillar jag vältänkta detaljer som ger ett mervärde för karaktären (och är nåt jag känner att jag själv borde bli bättre på), men vääääldigt långa och tradiga beskrivningar blir jag galen på. 😀
Det är de ovidkommande detaljerna som nöter ner. Att allt måste registreras. Som läsare tappar man känslan för vad som är viktigt.