Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir mer som typer. Typ en barnjungfru i 20talets Stockholm.  Eller en ung soldat i något krig. Kanske har författaren gjort research och letat i arkiven. Och hittat typen. Men hon eller han blir inte en individ. För det krävs en fördjupning. Hon måste ges individuella drivkrafter. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi.  Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Men man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens psykologi som egen individ. Det som är oberoende tiden och den historiska kontexten.