Allt som sker i ett manus behöver inte ha grund. Det kan verka mystiskt. Det kan verka läskigt. Det kan verka övernaturligt. Knepet är att lura läsaren. Jag har lektörsläst ett projekt där det verkligen krävdes mer som drev läsningen. Drev spänningen. Författaren behövde en karaktär som agerade obegripligt, mystiskt, antagonistiskt och skrämmande för att driva handlingen och hålla läsarens intresse vid liv. Det blev ett problem eftersom en sådan karaktär egentligen inte fanns i manus. Knepet blev att få en karaktär att ändå agera så. Huvudsaken är vad läsarna tror. En hotfull närvaro, beteenden som utmanar, skrämmer eller förvirrar leder tankar åt värsta möjliga håll. Den bakomliggande orsaken kan vara förklarlig och förståelig, inte alls farlig. Men det vet ju inte läsaren, som faller för illusionen som författaren målar upp.  Eller något övernaturligt. Många vill leka med övernaturliga grepp men utan att boken blir fantasy eller liknande eftersom man egentligen inte vill skriva i den genren. (Johan Theorin gör just det här i några delar av sin Ölandskvartett.) Själva orsaken till fenomenen är egentligen inte övernaturlig.