Många vill skriva om sitt liv. Jag brukar tacka nej till sådana uppdrag. För det finns oftast inget unikt med ett enskilt liv. Ok det är unikt för den som lever det. Såklart. Men det blir inte intressant för andra bara av det skälet. Det blir som att visa diabilder för en publik på viktiga hållpunkter längs livets väg; studenten, studier, förlovning, resor… Unikt för dig men sånt som många går igenom. Så det gäller att hitta berättelsen. Den som man kan destillera fram ur livshändelserna om den finns där. Berättelsen kan handla om flykt, utanförskap, handikapp eller något annat som präglat ens liv och som ger en ett unikt perspektiv och något unikt att berätta. Man gör dessutom ofta misstaget att återge livet som det hände. Alltså kronologiskt. Det finns förstås en kronologi i de flesta historier men den skapar inte nödvändigtvis en berättelse. När du börjar se berättelsen i din egen livshistoria så behöver du inte arbeta så linjärt. Börja inte med din födelse. Som någon sa; ”Not everything happens in a linear fashion. Nobody wants to read a book that starts at Toronto general hospital.”