Som författare och redaktör frågar man sig ständigt hur mycket är för mycket? Av berättande, av ord och förklaringar. Hur utförlig ska man vara? Och vad är alldeles för knapphändigt? Alla som redigerat en text vet att man kan slakta, skära bort, dra ihop och förtäta med en machete i högsta hugg. Texten kommer att tjäna på det. I princip alltid. Hjärnan gör ett enormt jobb själv med att skapa, medskapa, associera och fantisera. Göra orsakssamband, hitta mening och fylla i, fylla i. Själv. Man behöver inte vara så utförlig eller omständlig i berättandet som man kanske tror. Tvärtom. Den läsande delen i oss skapar sina egna bilder, sina egna betydelser och avkodar och förstår. Det här måste dock balanseras mot näringen man ger läsarens fantasi. Är det för sparsmakat väcks inga associationer. Läsaren får inget att leka med i tankarna. Inget som sätter igång det undermedvetna. Man måste ge dem något, bränsle. Som håller intresset för storyn vid liv. Speciellt om man skriver deckare. Paradoxalt nog behövs näring i form av detaljer, spekulationer och utvikningar, just för att få gåtfullheten att tätna.