Läser en jätteintressant avhandling om flickböcker av Birgitta Theander, ”Hänförande hus; hemmet i nittonhundratalets flicklitteratur. Så många titlar man aldrig hört talas om. Av amerikanska, engelska men framför allt svenska författare. Vi pratar inte (enbart) Kitty nu utan titlar utgivna på gedigna svenska förlag som Rabén & Sjögren och Norstedts och Albert Bonnier. Man kan se raka spår rakt från dessa böcker till dagens feelgood, genren med fokus just på hus. Där det ärvs hus, det längtas till hus och det finns hus med hemligheter och hus som innebär ett nytt liv för huvudpersonen. Hus och hem är så viktigt ur ett kvinnligt perspektiv och för kvinnligt identitetsbyggande. Knappt en enda av de här gamla titlarna är bekant för mig. Jag som dammsög bibliotekshyllorna på just böcker som speglade min kvinnliga identitet. Alltså flickböckerna. De är utrensade helt enkelt. Har man tur kan man hitta ”Familjen i Gamla stan” eller ”Hannas dagbok” av Hedvig Svedenborg i magasin. Kanske blev denna litteratur avfärdad som borgerlig, konventionell eller som skräp. Det är den inte, av Birgitta Holmlunds analyser att döma. Eller så var man rädd för det könsstereotypa. Något hände under de progressiva åren på sextio- och sjuttiotalet. Men på kuppen rök ett enormt betydelsefullt (kvinnligt) litterärt arv all världens väg. ”Hemmet bär på djupa betydelser, det visar inte minst flickbokslitteraturens många ruskiga, vackra, hemlighetsfulla, föränderliga, konfliktladdade, originella – kort sagt hänförande hus.”
