Det här med undertext är inte helt lätt. Precis som man kan läsa här. Det handlar om att få läsaren att förstå utan att skriva ut vad som pågår allt för tydligt. Lyckas man med det så skapas ett underförstått band mellan läsare och författare, där läsaren fantasi, föreställningsförmåga och associationer aktiveras. Det är gestaltningen som är x-faktor här. Så ge dig själv uppgiften att skriva en scen där vi förstår vad som egentligen sker genom undertext. Tänker mig till exempel en mamma som frågar sin dotter om hur hennes dejt gått. Där det inte gått så bra, och mammans hjärta blöder men inget egentligen sägs i replikerna om att det var misslyckat och dottern kände sig sviken. Men hur kan du förmedla detta till läsaren på andra sätt? En dörr som slängs igen lite för hårt? En tröstande hand som läggs på en tunn tonårsarm? Som sagt gestaltning och dramatisering är knepet här. Eller kolla in den här korta scenen mellan kriminalinspektör Cass i ”Saknad, aldrig glömd” och hennes åldrande pappa. Hans blick när hon lämnat huset för jobb, och han blivit kallad för ”gamle man”. Det här är den första biten i pusslet som läggs om deras relation där pappan maskera sitt eget åldrande i form av en ny relation och att han döljer sin tilltagande demens.