Många vill skriva om sitt liv. Jag brukar tacka nej till sådana uppdrag. För det finns oftast inget unikt med ett enskilt liv. Ok det är unikt för den som lever det. Såklart. Men det blir inte intressant för andra bara av det skälet. Det blir som att visa diabilder för en publik på viktiga hållpunkter längs livets väg; studenten, studier, förlovning, resor… Unikt för dig men sånt som många går igenom. Så det gäller att hitta berättelsen. Den som man kan destillera fram ur livshändelserna om den finns där. Berättelsen kan handla om flykt, utanförskap, handikapp eller något annat som präglat ens liv och som ger en ett unikt perspektiv och något unikt att berätta. Man gör dessutom ofta misstaget att återge livet som det hände. Alltså kronologiskt. Det finns förstås en kronologi i de flesta historier men den skapar inte nödvändigtvis en berättelse. När du börjar se berättelsen i din egen livshistoria så behöver du inte arbeta så linjärt. Börja inte med din födelse. Som någon sa; ”Not everything happens in a linear fashion. Nobody wants to read a book that starts at Toronto general hospital.”

Det här med undertext är inte helt lätt. Precis som man kan läsa här. Det handlar om att få läsaren att förstå utan att skriva ut vad som pågår allt för tydligt. Lyckas man med det så skapas ett underförstått band mellan läsare och författare, där läsaren fantasi, föreställningsförmåga och associationer aktiveras. Det är gestaltningen som är x-faktor här. Så ge dig själv uppgiften att skriva en scen där vi förstår vad som egentligen sker genom undertext. Tänker mig till exempel en mamma som frågar sin dotter om hur hennes dejt gått. Där det inte gått så bra, och mammans hjärta blöder men inget egentligen sägs i replikerna om att det var misslyckat och dottern kände sig sviken. Men hur kan du förmedla detta till läsaren på andra sätt? En dörr som slängs igen lite för hårt? En tröstande hand som läggs på en tunn tonårsarm? Som sagt gestaltning och dramatisering är knepet här. Eller kolla in den här korta scenen mellan kriminalinspektör Cass i ”Saknad, aldrig glömd” och hennes åldrande pappa. Hans blick när hon lämnat huset för jobb, och han blivit kallad för ”gamle man”. Det här är den första biten i pusslet som läggs om deras relation där pappan maskera sitt eget åldrande i form av en ny relation och att han döljer sin tilltagande demens.