Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Jag skulle sammanfatta det med manusgurun K M Weilands ord; the plot is the main characters internal conflict externalized. Den yttre handlingen löser huvudpersonens inre konflikt. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga konflikt. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner och man förstår strukturen. Man måste fråga sig och sin huvudperson; Vad är hon mest rädd för? Det är detta hon måste konfrontera handlingen igenom. Kanske har du en huvudperson som lämnat sin hemby förföljd av en djup känsla av skam över ett trasigt förflutet och sedan byggt upp en glamourös fasad där hon blivit otroligt framgångsrik. Vad är det absolut värsta som kan hända henne? Att hon måste återvända till sin uppväxtmiljö och konfrontera alla de som vet vem hon egentligen är, som skyr henne och ser ner på henne. Varför? För att hon måste lära sig att möta det hon är mest rädd för – att bli avslöjad som den hon egentligen är bakom den lyckade fasaden – och stå för det. Den yttre handlingen måste lära henne att sluta låtsas, sluta fejka och lära sig stå för den hon verkligen är och sitt eget förflutna.