Jag har alltid varit fascinerad av sagor och här kan man läsa tankeväckande teorier om varför mammorna i Disneyfilmerna alltid är döda. Är de inte det från början så försvinner de snabbt ur handlingen. “De flesta sagor handlar om att hitta sin väg, lära sig klara sig själv och det måste man oftast göra ensam” som det påpekas i artikeln. Just den utvecklingsresan blir helt klart mer spännande om man tar bort en kärleksfull, vårdande modersgestalt som ställer upp med allt från extra pengar till hemlagad mat så fort det kniper. Oavsett vad just detta beror på (en längtan efter en mer närvarande pappa?) så bygger många av de kändaste berättelserna med barn i centrum ofta på att de tidigt blir både mor- och faderlösa. I äldre klassiker är det helt klart papporna som ligger sämst till och riskerar att sättas i fängelse för misstänkt förskingring, försmäkta på sjukhus eller tvingas ut i krig, kanske för att dåtida pappor hade betydligt större makt över familjen, och möjligtvis för att författarna var kvinnor. Men pappans frånvaro är samtidigt det som utlöser handlingen och gör att barnen kan släppas fria ut i världen som kalvar på grönbete. När pappa försvinner ur handlingen på ett tidigt stadium som i klassiker som Järmvägsbarnen (The railway children) av Edith Nesbit försvinner både tryggheten men också den patriarkala auktoriteten som har makt över barnens liv. Nu får de ta mer ansvar själva. Frånvaron kan vara både positiv (tänk Pippi Långstrump) och negativ och lämna barnen i största utsatthet (Oliver Twist och en helt massa andra.) Man kan också befria barnen från föräldrarnas beskydd (jag tänker på Therese Henrikssons Kyla och kontroll genom att låta dem bli temporärt föräldralösa. Plötsligt ges de utrymme för fara, frihet, utveckling och framför allt äventyr.

Det var när jag läste fantasymanus som jag insåg detta. Ju starkare realism i skildringen på  olika plan desto bättre fungerar illusionen, och ju lättare har läsaren att bli förflyttad, bli suggererad och dras med i berättelsen. Ska man skapa en värld som inte finns på riktigt, så blir det viktigt med detaljer för att göra den verklig, i allt från kartor till klänningsfållar, vapenslag, väder. Men det gäller såklart alla manus. Realismen som är en förutsättning för illusionen, för att vi ska tro på det uppdiktade och på fantasin. Jag för min del har svårt för manus som är så abstrakta att vi läsare aldrig blir insatta i handlingens var, när, hur – det finns inga väggar, ingen konkret inramning. Hur kan man då förväntas leva sig in i något som sker? Ju fler specifika detaljer om miljö, tidsepok, utseende desto bättre, det får läsaren att tro på historien hur orimlig den än senare blir. Man kan faktiskt ta ut svängarna hur som helst om man samtidigt skapar realism kring det som sker genom att vara konkret, insatt och på så sätt skapa skenet av att något verkligen sker. Här kanske den viktigaste realismen den psykologiska; vi bör förstå varför karaktärerna agerar som de gör. Bättre att vara nyanserad och trovärdig här, än att skapa melodram och bli överdriven.

Koncepttänkandet smyger sig in i bokbranschen i dessa dagar. På sätt och vis påminner den mer och mer om både film- och musikbranschen och de olika konstformerna knyts ihop i en enda stor kokande underhållningsindustri. Men berättelsen om den här författande duon känns symptomatiskt. Hon är egenutgiven feelgoodförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han är f d nöjesjournalist, PRKonsult, content producer och pressansvarig projektledare på Viaplay med ansvar för internationella inköp/serier och säkert bra på koncepttänkande och målgruppstänk. Deras kommande trilogi utspelar sig i en speciell stadsdel i Stockholm, Hagastaden. Förutom en viss huvudperson (Adrian Lind) så har de alltså avgränsat sig till ett visst område och ska påminna om Agatha Christie alltså pusseldeckare med hög mysfaktor. Finns det någon del av Sverige som inte är inmutad av en deckarförfattare? (Ja det finns det säkert.) Det här påminner om en annan nykläckt duo som ska skriva deckare á la Morden i Midsumer, förlagda till Österlen och där ena halvan inte i första hand är författare utan just det, mer nöjespersonlighet och där man hoppas på både fysisk bok och teveserie. Bra med en viss kändisfaktor, bra med en PR- och contentkunnig medverkande förutom en författare och bra att använda en specifik miljö. Och brittisktinfluerat mys går alltid hem.