I On writing skriver Stephen King ganska mycket om den smått metafysiska aspekten med fruktbara bokidéer. De där som inte behöver stötas och blötas fram utan plötsligt är uppenbarade för en, oftast när man gör något helt annat än att fundera på fruktbara bokidéer, typ diskar. Han berättar själv här om hur två till synes separata omständigheter tillsammans plötsligt bildade den där korta med starka kedjan av incitament för en stark handling, i det här fallet debuten Carrie. Men även hur den stora inspirationsguden verkade gilla hans idé genom att fortsätta konfrontera honom med saker som blev delar i handlingen, som det enorma krucifixet hemma hos en av de mobbade tjejerna som blev förebild för Carrie. En bra bokidé har den egenskapen av att man tycker att man kan använda allt man ser, berättelsen suger in det ”som ett svart hål” som författaren Marie Hermansson uttryckt det.