Har man två karaktärer som kommer att utveckla en långvarig relation gäller det att få ihop dem på något sätt – skapa ett första möte. Och helst ska det vara på ett minnesvärt sätt, kanske slumpartat men hursomhelst ett ögonblick som förändrar livet för karaktärerna och ändrar riktningen för handlingen. Iallafall på filmspråk kallas denna dramaturgisk vändpunkt tydligen för ”the meet cute” som när filmRomeo för första gången lägger ögonen på Juliet genom ett akvarium eller när Mr Rochester ramlar av hästen framför näsan på Jane Eyre. Regissören Billy Wilder hade tydligen ett helt arkiv med förslag på ”meet cutes” eg. ”charmiga, roliga sätt för hjälten och hjältinnan att träffas första gången” som han kunde dra ur rockärmen för att pytsa ut i sina filmer. Något även varje författare bör tänka på om man skriver en bok med en central kärlekshistoria. Ju mer osannolikt att paret när de möts kommer att älska varandra för evigt desto bättre. Tänk misstron och den ömsesidiga antipatin i När Harry mötte Sally… Här är ett galleri med meetcutes vi minns.
-
-
Skärp handlingen i romanen
Det här med att undvika det triviala tog förläggaren Pia Printz upp på förra året Författarklinik och det här är något som jag ofta stöter på som lektör när jag lektörsläser manus. Som författare kan man inte nöja sig med att bara skildra en bit verklighet eller låta boken handla om vardagliga saker, inte ens sjukdom, skilsmässa, relationsproblem eller andra igenkännliga problem som alla tampas med räcker i sig. Okej för att man kan utgå från något som ”min typiska trettioskris” eller ”ensam mamma i förorten” men det i sig skapar ingen stark eller spännande handling av sig själv. Man måste skruva till det hela. Intrigen i botten blir för generell för att handlingen ska kunna ha en chans att bli intressant. Printz varnar för det här så se till att undvika att skicka in manus där handlingen och ämnesvalet ligger för nära det triviala, för nära det verkliga livet som i sig oftast inte är så dramaturgiskt starkt eller vässat. Då blir det en artikel, en biografi eller i värsta fall en livsstilsblogg.
-
Bikaraktärernas hemliga liv
I Elin Boardys nya roman Mary Jones historia är det en tänkt gestalt, tjänsteflickan Mary, från klassikern Skattkammarön skriven 1883 som är vår protagonist. Boardy gör därmed samma sak som författaren Jo Baker gör i Longbourne där handlingen utspelar sig på familjens Bennets herrgård i Stolthet och fördom av Jane Austen men är berättad ur tjänstefolkets perspektiv. Hon tar en bikaraktär ur en välkänd roman och skriver historien igen ur dennas infallsvinkel. Det mest kända svenska exemplet på det här greppet är nog Gregorius av Bengt Ohlsson, där föregångaren är Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Om man ska se några mönster i de här böckerna är att infallsvinkeln antingen är tjänarnas istället för överklassens, men kanske ännu mer att antagonisten i ursprungsboken nu får talan och vi får följa historien ur hens perspektiv. Det här gäller även ryska författaren Kirill Yesskovs The last ringbearer där det är Sauron, mörkerfursten i Sagan om ringen, som är huvudpersonen, och Hyde av Daniel Levine (Dr Jekyll och Mr Hyde).
Vad många kanske inte vet är att om verket tillräckligt gammalt och ingen gör anspråk på rättigheterna längre har man som författare fria händer att återanvända dess karaktärer. Jag för min del hade nog valt den ultimata karriäristen Madame de Villefort i Greven av Monte Christo, en kvinna som bokstavligen går över lik för att främja sin egen lille sons framtid. Det hade varit intressant att sätta sig in hur hon resonerade, vilken bakgrund hon hade och om man hade kunnat skapa förståelse för henne. Och miljöer, tidsepok och mycket annat hade redan funnits där… Eller varför inte Regina, den bittra, hämndgiriga och sedemera vanställda släktingen i KullaGullaserien vars högsta önskan är att göra slarvsylta av sin lilla änglalika kusin.
