Karaktär är handling säger man ju. (Kanske i synnerhet om man är manusförfattare.) Men det är tydligt även hur miljöerna inspirerar till historier och påverkar handlingen. Jag tänker nu senast  på “Bergets döttrar”, av Anna Jörgensdotter, om Sandviken och dess bygdehistoria. Andra författare förlägger i princip alla sina historier till samma trakt, Stephen King är en av dem med sitt Maine. En, kanske nyttig, realitet med att skriva veckotidningsfiction är att man måste väva in miljöerna i pågående handling för att inte bryta framåtrörelsen. Man kan inte riktigt ge sig hän åt dem för deras egen skull på samma sätt som i en roman. Men att läsa en bok med väl genomförda miljöskildringar förstärker känslan av att stiga in i en annan värld och ju mer detaljerade miljöskildringar desto fastare “väggar” i detta imaginära rum. Det måste hursomhelst vara en gåva för en som författare om man har en plats som man känner sig inspirerad av, som föder berättelser och hör i hop med en själv rent kreativt, varesig det är Cornwall, Bergslagen, Fjällbacka eller New England.