I en intressant bok om Maria Gripe “Skuggornas förtrogna” av Ying Toijer Nilsson står det att Marias liv och författarskap präglades starkt av det faktum att hon växte upp på en fästning vid havet, till ljudet av mistlurar. “Det ångestskapande ljudet av mistlurar” till och med, som dag och natt varnar för olyckor och sammanstötningar när båtar möts i dåligt väder. Jag vet mycket väl vad författaren talar om här, eftersom jag själv växte upp till ljudet av mistlurar (i Limhamn, ett fiskeläger nära havet) – kanske är det detta som precis som med Maria har skapat min förkärlek till det gåtfulla, mystiska, skugglika, melankoliska? För mig var mistlurarna ett extremt melankoliskt ljud, snarare än ett ångestskapande. Man vaknade av det tidiga morgnar speciellt på höstarna, detta ensliga klagande, nästan lite ödesdigra ljud från havet, fast ensligt och klagande på ett härligt sätt, ungefär som när det ösregnar och stormar  utanför och man själv sitter inomhus vid en härlig brasa… (Plus att man utan att behöva titta ut förstod att vädret var regnigt och dimmigt.) Sedan byggdes bron och båttrafiken – i synnerhet färjorna över sundet – försvann och därmed mistlurarna. Det är överhuvudtaget konstigt att det finns ljud som man aldrig mer kommer att höra, som har upphört. Men om det fanns en mistlur på en ljudfil någonstans skulle jag gärna vilja ha den…