I Elin Boardys nya roman Mary Jones historia är det en tänkt gestalt, tjänsteflickan Mary, från klassikern Skattkammarön skriven 1883 som är vår protagonist. Boardy gör därmed samma sak som författaren Jo Baker gör i Longbourne där handlingen utspelar sig på familjens Bennets herrgård i Stolthet och fördom av Jane Austen men är berättad ur tjänstefolkets perspektiv. Hon tar en bikaraktär ur en välkänd roman och skriver historien igen ur dennas infallsvinkel. Det mest kända svenska exemplet på det här greppet är nog Gregorius av Bengt Ohlsson, där föregångaren är Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Om man ska se några mönster i de här böckerna är att infallsvinkeln antingen är tjänarnas istället för överklassens, men kanske ännu mer att antagonisten i ursprungsboken nu får talan och vi får följa historien ur hens perspektiv. Det här gäller även ryska författaren Kirill Yesskovs The last ringbearer där det är Sauron, mörkerfursten i Sagan om ringen, som är huvudpersonen, och Hyde av Daniel Levine (Dr Jekyll och Mr Hyde).

Vad många kanske inte vet är att om verket tillräckligt gammalt och ingen gör anspråk på rättigheterna längre har man som författare fria händer att återanvända dess karaktärer. Jag för min del hade nog valt den ultimata karriäristen Madame de Villefort i Greven av Monte Christo, en kvinna som bokstavligen går över lik för att främja sin egen lille sons framtid. Det hade varit intressant att sätta sig in hur hon resonerade, vilken bakgrund hon hade och om man hade kunnat skapa förståelse för henne. Och miljöer, tidsepok och mycket annat hade redan funnits där… Eller varför inte Regina, den bittra, hämndgiriga och sedemera vanställda släktingen i KullaGullaserien vars högsta önskan är att göra slarvsylta av sin lilla änglalika kusin.