Fastnade för den här artikeln om saker svenska romanförfattare kan lära sig av tvserier. Det gäller allt från att skapa mer excentriska karaktärer (snarare än sympatiska) för det är mer intressant… till att gestalta istället för att förklara och redovisa. En sak som kändes klockren var det här med konsten att antyda, eller skriva med vad många kallar ”isbergsteknik”. När det fungerar är det effektivt, men det är inte helt lätt. När man som författare försöker antyda utan att riktigt veta vad det är som gömmer sig under ytan på isberget så blir det inte mystifierande utan bara förvirrande, leder inte framåt eller fördjupar utan inger läsaren en känsla av att drunkna eller simma runt i cirklar…  Jag brukar också påpeka att för att kunna vara vag, antydande och knapp måste man ha stenkoll på vad det egentligen är man vill säga, vad det är man är antydande om. ”Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar” som denne vise man uttrycker det. (Philip Teir heter han.)