Eftersom jag tycks ha runnit ut från saker att blogga om sistone, så kan jag passa på att reblogga lite om Pernilla Alm och hennes (redan uppskattade och omtalade) debut Alltid du (Printz Publishing 2012). Dessutom har det kommit in lite kommentarer till ett tidigare inlägg om den boken. Jag vet att Pernilla haft den goda smaken att inspireras av författaren Douglas Kennedy, och det finns väl få som jag som lektör, skrivlärare, författarcoach et c, skulle kunna tänka mig att rekommendera mer som inspiration än just Douglas Kennedy om man skriver underhållningsromaner (eller ”feel bad” som någon kallade Alltid du)… Få kan som han skriva med psykologisk insikt, språklig kvalitet och framför allt nerv, en röd tråd som man klänger sig fast vid från början och som man inte kan släppa taget om, något som också var så tydligt när jag läste Alltid du. Vi snackar narrative, en tydlig berättelse, och en stenhård framåtrörelse, ofta framkallad genom att pilea (ursäkta alla anglicismer) upp hinder och motstånd i huvudpersonens väg. Ibland lyckas han vända allt på en femöring i sista stund och skapa ett gott slut, ibland inte. Man ser kort sagt fram mot nästa bok – jag tror Pernilla kommer att framkalla samma dreglande förväntan hos sina läsare. Men strunta i The moment, läs The Woman in the fifth, State of the union eller Leaving the world istället, eller de svenska översättningarna. Eller senaste, Temptation.