Alla historiska romantic suspensehjältinnor hade inte turen att ha bekymrade svågrar som trädde in på scenen för att skipa rättvisa och förhandla. Som i den här scenen, när Gustav Adolf Ekdahl och Carl Ekdahl försöker prångla loss Emilie ur biskop Vergereus klor med alla till buds stående medel – till slut visar sig den ekonomiska faktorn vara det som spelar störst roll, som vanligt på den tiden (vad gäller äktenskapliga relationer). Samtidigt är Emilie också lite av en handelsvara, som det går att köpslå om, som kan fraktas från det ena huset (biskopens) till det andra (Ekdahlska). Det är också en enormt skickligt skriven uppvisning i ”good cop”/”bad cop”dramaturgi i dialogen mellan den tillbakahållet hövlige Carl och den koleriske känslosamme Gustav Adolf. Se den här.
-
-
Litteratur är musik
…. och musik är den högsta konstarten och all konst strävar efter att bli musik – ja det citatet har jag fått av en sådan inom ämnet trovärdig källa som Nicholas Cage (DN 6/9 -09) men ju mer jag tänker på det, desto mer stämmer det. (Egentligen kan jag uttala mig mest om skrivkonsten.) När man skriver manus, eller dialog, är det slående hur mycket det handlar om att fånga en rytm, är man riktigt inne i det så brukar jag bara markera/sammanfatta replikerna så kortfattat som möjligt för att snabbt kunna fånga rytmen, flödet, det melodiösa i ett samtal – ärligt talat känns detta viktigare än innehållet. (Man går ju tillbaka sedan och skriver ut hela repliken så det är lite stenografi över tekniken.) Man försöker m a o skriva lika snabbt, lika obehindrat som man pratar eller hör samtalet eller texten för sitt inre öra. Men det gäller löpande text lika mycket, hur man komponerar den och växlar i tempo och sätter ihop meningarna för att få det att svänga. Av någon anledning funkar det att skriva dialog till just detta.