Det måste vara med en blandning av skräck och förtjusning som en författare ser sin egen baby, sin bok, bli omarbetad till film eller tvserie. Det vanliga är ju man tycker att boken var bättre – kanske för att den inte borde ha blivit utsatt för adaption till ett annat medium överhuvudtaget, eller för att för många bihandlingar och nyanser har försvunnit på vägen. Eller för att boken faktiskt inte hade en egen tillräckligt stark bärande handling eller konflikt. Och det finns filmer som gör slarvsylta av boken, som – om ni frågar mig – Narniafilmerna. Men det finns faktiskt fall där boken överträffas av filmen – som ”The Ice storm” av Rick Moody, en ganska anonym bok men en fantastisk film. Eller för den delen ”Brideshead revisited” som blev en överdådig tvserie på 13 avsnitt av en ganska slank liten melankolisk roman. En mycket uttömmande artikel om ämnet bok blir film kan man läsa här.
-
-
Två systrar i tornet
Håller på att avsluta den läsvärda “Mad World”, biografin om Evelyn Waugh “and the secrets of Brideshead”, om den engelske författarens EW:s vänskap med adelsfamiljen Lygon som blev hans inspiration till “En förlorad värld” (“Brideshead revisited”). En bra biografi lyckas verkligen levandegöra till och med en sedan länge död och kanske till viss del bortglömd person som E.W men också en familj och en förgången tidsera på ett intimt, nyanserat sätt. Först nu fattar jag att Mad World syftar på Madresfield, slottet där E.W hängde som ung och som senare blev Brideshead i boken. Under andra världskriget blev engelska slott och herresäten ofta upplåtna till armén eller tilläts förfalla men Madresfield behölls in tip top shape under hela kriget, trots enorma omkostnader för underhåll. Det fanns dock ett skäl till detta; om situationen i London blev riktigt illa, eller om England invaderades av Hitler skulle slottet bli bostad (eller gömställe) åt vad som fick fick kodnamnet “two sisters from the tower” – nämligen Elizabeth, tronföljaren, och hennes lillasyster Margaret. (Inte dom på bilden dock.)
-
Litterär synkronisering
Det är nästan lite spöklikt att precis när man läst om ”The anotated Wind in the Willows” ta upp ”Mad World – Evelyn Waugh and the secrets of Brideshead” (Paula Byrne, Harper, 2009 ) – och hamna på följande passage om hur Waugh såg på sig själv under Oxfordtiden:
”In his heart he knew that he did not really belong there. Rather like one of his heroes Toad of Toad hall, he had a child like quality that manifested itself in acute mood swings between hilarious gaity and sullen gloom.// He was still the outsider looking in, glimpsing, rather than passing through the low door in the wall that opened on an enclosed and enchanted garden.” (Paula Byrne)
Min översättning:
”Djupt inom sig visste han att han inte hörde hemma där. I likhet med sin store hjälte Padda på Paddeborg var han lite barnslig, något som tog sig uttryck i plötsliga humörförändringar där han växlade mellan yster uppsluppenhet och surmulen dysterhet. //Han var fortfarande utanför, han kunde bara se en skymt av, och aldrig helt passera, genom den där magiska dörren i muren som ledde till en hemlig, förtrollad trädgård.”