Sigge Stark var en av Sveriges mest läsa författare, hon var både produktiv och sålde enorma upplagor. Levde ett hårt liv och blev grymt utnyttjad av sitt förlag. ”Den steniga vägen mot lyckan” som handlingen i hennes böcker sammanfattas är egentligen vad det hela handlar om, om man vill skapa ett gripande drama eller en engagerande story. Att skriva för att få ekonomin att gå ihop eller att för att en deadline väntar är att behöva tvinga fram en idé och sedan som Tyra Banks hade uttryckt det ”work it” alltså knåda, utveckla, modifiera och pussla med idén tills man har en färdig text att skicka in. Hon (Sigge Stark alltså) hade mjukvaran som är så eftertraktad just för att den går att paketera och sälja. Den hade också Astrid Lindgren, JK Rowling och Pamela Travers som gjorde om en kär moster från barndomen till supernannyn Mary Poppins – allas böcker blev miljonsäljare, filmer, musikaler och lite annat… Mjukvaran är med andra ord just förmågan att berätta en gripande historia, att veta hur en slipsten ska dras. Fantasi, empati och ett medryckande berättande, dramatik. Kanske en ska fällas tår här och där. Ja det gäller alla deckarförfattarinnor också. Intressant ämne som Birgitta Olsson skriver om mer här.
-
-
Från formula till metod
Även om mycket av det som sägs här går mig lite förbi så verkar boken intressant; Book architecture av Stuart Horwitz. (Och hur kul är det inte att se en romanhandling som en grafisk skiss eller illustration, själva skelettet – den här artikeln vimlar av mindmaps och diagram.) Alltså Bokens arkitektur eller kanske Hur man bygger en bok. Stuart avfärdar tanken på formula á la Hjältens resa just för att böckerna blir så formulaiska, och därmed likriktade men hävdar samtidigt att det handlar om att tillämpa en viss metod. Det viktigaste skälet till att anamma ett nytt tänk är att alla romaner innehåller inte en utan flera berättelselinjer, eller narrative archs, och det är hur dessa krockar med varandra som är viktigt. Men, och Therese jag hoppas du läser det här ;), en bok handlar samtidigt alltid om en enda sak. ”Kan det inte handla om två olika saker?” frågar en skrivarstudent. ”Jo det kan det” lyder svaret. ”Förutsatt att de två sakerna handlar om en sak…” (What about two things? Can my book be about two things?” And I said, ”Yes. As long as those two things are about one thing…”) Han använder ofta uttrycket ”grid” just för att beteckna sammansmältningar av olika intrigtrådar, eller ”knytpunkter” kanske man skulle kunna kalla det. Två eller flera trådar i handlingen som möts. Och då slår det gnistor.