Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Musik att skriva till

    av

     

    vertigo

    Många använder musik som stämningsskapare och bakgrund under skrivprocessen. Det är ett effektivt sätt att skapa suggestion och en avskild värld med ”ljudväggar” där du kan vara ifred med ditt skapande. Vilken musik skulle du föreslå som bra att skriva till och varför just den? Själv tenderar jag att lyssna på just musik från film och teveserier, ofta finns stämningen inbyggd i musiken och påverkar känslorna starkt. Och ska man skriva något olycksbådande dramatiskt finns väl inget bättre än

  2. Filmdrömmar

    av

    Uppdiktade, påhittade drömmar i böcker tycker jag aldrig riktigt fungerar – de känns ofta lite för logiska och ordnade. Sällan lyckas författaren knäcka koden till den där blandningen av det meningslöst lekfulla och det symboliska, tolkningsbara. Möjligtvis fungerar det bättre på film, som den här lilla artikeln belyser. Men jag tycker att den del sekvenser fattas; som drömsekvensen i Alfred Hitchcocks psykologdrama ”Spellbound”, skapad av Salvador Dali (se bilden), eller den bästa av alla kanske – Rosemarys dröm i Rosemary´s baby, för övrigt lika skrämmande och suggestiv i boken som i filmen. Men förstås även drömmen om klockan utan visare i ”Smultronstället” där Viktor Sjöström går omkring i en väldigt tyst och tom stad.

  3. Inre spänning

    av

    hitchmusic

    Har tittat igenom en massa gamla “Alfred Hitchcock presents” på DVD (rysare gjorda för tv) för att få input till de rysarnoveller jag vill skriva, hittills utan att ha kläckt någon ny men… ändå kul. Varje historia är välskriven med en ofta lite småohygglig twist mot slutet. Påfallande ofta är huvudpersonen och gärningsmannen samma person, som lockas, drivs till desperata handlingar, förföljd av skuldkänslor och paranoia. En man som mördat sin hustru förföljs på olika sätt av hennes bild tills han till slut avslöjar sig själv, en kvinna som varit otrogen börjar inbilla sig att alla som knackar på dörren är den notoriske “the creeper” som överfaller ensamma kvinnor i grannskapet….  Det känns som om budskapet är ganska tydligt: hårda straff utdelas mot moraliska förbrytelser, men det värsta straffet ger den skyldige sig själv tills sanningen och det oundvikliga slutet hinner ifatt. Till skillnad från veckotidningarnas spänningsnoveller där hjältinnan ofta är helt oskyldig förstås. Men att känslan av fara och hot utspelar sig i huvudpersonens inre till den största delen är gemensamt både för A. Hitchcock och Allers och Hemmets veckotidning…