Genrelitteraturen (i form av sciencefictionförfattaren Daniel Abraham) har skrivit ett roligt brev till finlitteraturen (kan inte hitta ett annat ord) där han påpekar genrelitteraturens alla fördelar, och uppmanar finlitteraturen att inte vara så rädd för romance, rysare, thrillers och alla de andra böckerna med lite för färgstarka omslag. ”Jag ser dig ibland, du är oftast klädd i svart och det får dig att se så blek ut.” I själva verket påpekas det i brevet är mycket kvalitetslitteratur i själva verket förklädd genrelitteratur – vad är Cormac McCarthys The Road (Vägen) annat än en futuristisk skräckis, eller Svindlande höjder annat än tvättäkta romance? ”Jag är högljudd, vulgär och ibland sentimental. Du skrattar åt mig för att jag berättar samma historia om och om igen – men jag tycker att ibland att du är tråkig och blodlös. Ibland anar jag att du är lite avis på mig, jag tjänar trots allt mer pengar.” Brevet avslutas med en uppmaning åt de två lägren att sluta fajtas. ”Varför gräla när vi egentligen har så mycket gemensamt – den bästa litteraturen uppstår när vi mötes på halva vägen. ” Come to me, my love. Come to me tonight. I will meet you at midnight in the garden outside my bedroom. I will wear those bright, lurid, exciting things that are my signature!
