Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Sätt en klocka och skriv

    av

    Jag har nästan slutat att dela skrivtipslänkar för det är de samma som svävar runt där på återkommande fora. Men dessa var så bra av Philip Pullman. Lyssna.

    Strunta i att kolla av marknaden för att se vad som är poppis och vad folk vill ha. Skriv det du själv vill utan tanke på vad du tror att folk vill läsa.

    Stanna kvar vid ditt skrivbord. Tänkt om du inte är vid skrivbordet när idéerna kommer – då lär de försvinna. (Man kan sätta en alarmklocka på allt från fem minuter till en timme och inte lyfta på rumpan förrän den ringer. Små tidsenheter blir en hel dag.)

    Hitta sättet att arbeta som fungerar för dig. Det är inte säkert att ett detaljerat synopsis eller synopsis är för alla. Risken är att man tömmer ut sitt intresse för projektet under tiden man utvecklar det i förväg. Mitt tips är att arbeta lite på två fronter; en hyfsad plan för sina ”plot points” eller de viktiga situationerna som du bygger handlingen kring men som kan vara ganska kort. Och så kan man börja skriva de scener och kapitel som förefaller roliga/inspirerande och som man framför allt har en hyfsad hum om hur man ska skriva. Sparar man dessa till när det är dags för dem rent kronologiskt kanske inspirationen inte finns där längre. Att tillåta sig att börja skriva kapitel utifrån en ganska lös struktur innebär också att man tränger djupare in i materialet, lär känna karaktärerna, hör deras röster och i bästa fall får mycket att komma till liv som man inte sett på det mer övergripande synopsisstadiet som handlar så mycket om struktur och konstruktion. Te x att karaktär A har en dödlig sjukdom som hen inte vet om, men som kommer att spela stor roll senare.

  2. Förläggare om feelgood

    av

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  3. Den röda tråden

    av

    Många tycker att redigeringsarbetet är oerhört jobbigt. Förmodligen för att man då måste konfronteras med vad man hittat på och testa det, om det håller. Att redigera handlar egentligen om att veta vad som är viktigt och inte så viktigt för min historia, vad som fördjupar och fyller i och för det hela framåt. Om att mejsla fram en röd tråd.  Och att veta vad som är ovidkommande och sidospår eller till och med kanske en helt egen bok.  Några problem som kan uppstå på vägen: Det finns inget fokus (och därmed ingen röd tråd). Den huvudsakliga dramatiska konflikten är problemet hela boken handlar om som etableras i början och sedan trappas upp och upp. Finns det istället flera dramatiska konflikter med samma tyngdpunkt på var och en, blir boken episodisk. Jag har läst manus vars struktur jag mental föreställer mig som ett slags intrikat spindelnät där man som läsare hjälplöst befinner sig infångad i mitten utan att komma ut. Bokens ingredienser får fel mängd utrymme i proportion till dess betydelse för historien. Om man introducerar en ny karaktär i en scen speciellt tidigt i handlingen så kommer läsaren att tänka; jaha det är detta det handlar om! Vad spännande! Det här måste vara en viktig karaktär! Hur ska detta sluta? Och så var det inget viktigt alls,  och bör inte alls ges så stor plats utan kan redigeras ner till en lite förbisvepande detalj i marginalen på en scen. Annars förskjuts centrum till något som egentligen inte är så viktigt och det här kan vara väldigt förvillande. Istället för en röd tråd (tänk en röd boll som du kastar framför dig) så utvecklas det hela sidledes. Och man har definitivt som författare dribblat bort den röda tråden.

  4. Alla dessa börjor

    av

    De här tipsen om hur du kan inleda din roman på ett engagerande, originellt och intresseskapande sätt snodde jag helt fräckt från Huffpost Books.

    – välj en ovanlig, främmande miljö för din inledande scen

    – väljer du en vanlig vardaglig miljö försök att skildra den genom en överraskande detalj, något vi inte brukar tänka på

    – inled mitt i ett skeende, ”in medias res”, och svep med läsarna i drivet, rörelsen

    – undvika att introducera för många karaktärer i första kapitlet. Det blir rörigt och svårt att processa för läsaren

    – tappa inte styrfarten! Fortsätt hetta upp stämningen och spänningen med fler och tilltagande konflikter, bihandlingar och vändningar

    Lycka till!

  5. Gåtfullheten i centrum

    av

    Bara för att man skriver rysare, skräck och fantasy måste man inte berätta allt. Eller kanske är det så att det blir själva definitionen av dessa genrer; att vissa saker finns som man inte kan förklara. Självklart ska man ge läsaren svar och lösningar i slutet, men om det finns något oförklarat, något som förblir höljt i mystik och gåtfullhet, så kan det vara ett kraftfullt berättarmässigt grepp. Alla som sett tevefilmen Picnic at Hangin´ rock eller Utflykt i det okända minns att det i centrum av handlingen fanns ett stort, oförklarat mysterium. Vad hände flickorna som försvann under utflykten och aldrig kom tillbaka? Vi får aldrig svaren. Det viktiga är konsekvenserna av det mystiska i handlingen, inte att gå till botten med det som skapar mystiken. När Nostromo landar på den främmande planeten varifrån all ondska i filmen Alien härrör får vi bara oss serverade ett stort mysterium kring civilisationen de upptäcker. Inga svar, om vilka och när och varför den gick under, vad är det som gett upphov till filmens speciella odödliga lilla parasit? Det är följderna av besättningens upptäckt som blir filmens handling, när de råkar ha närkontakt med en överlevande (väldigt fientlig) livsform på planeten. Mystik och gåtfullhet och det oförklarade dröjer kvar hos läsaren och kryper innanför skinnet.

  6. Nu tar vi det en gång till…

    av

    … alla tillsammans. Eftersom jag själv förfäktat detta både länge och väl själv tar jag mig friheten att återge vad denna utmärkta skrivcoach anser vara det enda du behöver tänka på när du skapar karaktärer. Jag möter den här osäkerheten så ofta, där handlingen konstrueras lite för sig och där karaktärerna ges en djupgående, detaljerad och noggrant uttänkt beskrivning – men där karaktär och handling ändå inte hör ihop. Då blir följden att alla egenskaper och all bakgrund du funderade ut åt dina karaktärer blev liggande i en mapp för sig och kom aldrig till användning, när det bästa är att utveckla handlingen utifrån karaktärerna. Tänk på deras känslomässiga drivkrafter, deras motivation – alltså varför de gör något. Detta har ibland med inte alltid att göra med en händelse i deras förflutna, i deras bakgrund. För att återvända till Hannibal Lecter kan man säga att hans agerande (kannibalism) kom sig av en fruktansvärd händelse rörande hans lillasyster i svältens och andra världskrigets Litauen, som vi inte ska gå in mer på här men som just förklarade varför han var den han var. (Och också får man nog säga kastade ett förståelsens ljus över honom, gjorde honom mindre av ett obegripligt monster.) Protagonisten i en berättelse vill något, och antagonisten vill det motsatta, alltså de har varsin agenda (som krockar) utifrån varsitt motiv. Så här kan man konstruera även sina bikaraktärer; de är där antingen för att hjälpa protagonisten, eller för att stjälpa denna. Tänk även på karaktärernas roll i handlingen, deras funktion. En karaktär måste ha något att göra där, ha en viss betydelse eller tillföra något till helheten annars stryk dem. Detta gäller även bikaraktärerna som inte gärna får flaxa runt i sin egen lilla omloppsbana, oftast är de där just för att antingen hjälpa protagonisten fram mot sitt mål eller tvärt om för att hindra och ställa till problem även om det är indirekt. Kan du stryka en sådan här mindre karaktär utan att det gör något för hur handlingen utvecklar sig eller slutar så är det tecken på att den saknar funktion.

  7. Favoritfällor att inte falla i

    av

    Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).

  8. Fler vägar till förkovran

    av

    Ord och inga visor om varför din berättelse suger  – tyvärr inte direkt från mig men jag skriver under på allt. Det kan handla om problem med för många karaktärer. Med att viktiga karaktärer är ”galna” eller ”störda” som förklaring till varför de agerar som de gör till exempel när man skriver thrillers. Med att du skrivit en bok som redan blivit skriven eller liknar något annat alldeles för mycket. Om problem med struktur där handlingen inte eskalerar, trappas upp hela tiden. (Den måste iallafall i tilltagande grad bli komplicerad.) Om problem med att man inte kan sin genre  och med att man som författare inte är klar över vem den så kallade slutkonsumenten är alltså vem boken är tänkt att få som läsare.  Och att man som författare inte kan ge rediga svar på vad det hela handlar om, vem det handlar om, och varför. Och lite annat smått och gott.

  9. Fallgropar i utkastet

    av

    Jag tycker att läsa den här skrivcoachens råd är som att ha en tuff, pragmatisk men vänligt sinnad mentor att vända sig till när man inte vet vad man ska göra med sig och sitt manus. Som dessa om att skriva sitt första utkast. Eller rättare sagt om alla nybörjarfel man riskerar att göra. Som att ha för många karaktärer. Tänk istället på karaktärens roll och funktion i handlingen och vad de tillför i berättelsen. Som att ha karaktärer som saknar en klar och tydlig motivation, vars agerande och handlande inte är förankrat i känslomässiga drivkrafter som vi kan förstå. Som handlar lite hipp som happ från ena kapitlet till det nästa, som plötsligt agerar inkonsekvent och stick i stäv med den person vi lärt känna och som författaren gett oss en tydlig bild av. Typ ”lyckligt gift och lojal familjefar hoppar plötsligt och totalt oförhappandes över skaklarna och har sex med okänd kvinna/man på ett sjaskigt hotellrum” Såvida det inte finns en tanke bakom detta beteende; att hans oförvitliga liv var en lögn och en fasad. Men förankra beteendet i något i hens inre, en källa. Och så detta med att inte styra upp skrivandet alltför hårt mot strukturella hållpunkter och ”regler” som att en viktig vändpunkt måste ligga på sidan trettio och en initierande händelse på sidan tio. Inte för att inte modeller är bra utan för att resultatet inte blir bra om man arbetar alltför tekniskt/intellektuellt. Man ska lita på sin intuition helt enkelt och den blir skarpare ju mer erfaren man är.

  10. Nästa sida »