Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Favoritfällor att inte falla i

    av

    Min favoritförfattarcoach sopar mattan med alltför vanliga intriger och idéer. Som exempel a) Att historiens antagonist är ett sataniskt men briljant geni, typ Hannibal Lecter. De flesta mördare inklusive seriemördare är inte genier, snarare tvärtom och har inte långa fina utbildningar eller hög social status. Hade jag läst om När lammen tystnar nu hade förmodligen just porträttet av Lecter känts konstruerat och föga trovärdigt. b) Protagonisten är djupt insyltad i tilltagande trassligheter, jagad av skurkar och löper risk för sitt eget liv men kommer inte på tanken att överlämnar saken till polisen. Gör hen inte måste det underbyggas på något sätt, ges en förklaring. Själv skulle jag vilja tillägga; den totalt oförstående maken/makan som inte märker av allt konstigt som sker i familjen när partnern sakta utvecklas till fullblodigt psyko. I danska Follow the money genomgår en huvudkaraktär en förvandling från ung vilsen man med dåligt omdöme till iskall mördare via flera fall av oförklarad frånvaro, mentalt sammanbrott, skumma kompisar och brutal misshandel – och hans fru märker ingenting. Sedan en till; ung kvinna gifter sig med äldre charmör med pengar, status och framför allt mystiskt förflutet i form av en första fru som dött under oklara omständigheter och går glatt med på att flytta med denne till det dystra familjegodset i en avlägsen del av engelsk landsbygd (senast The Fire Child av S K Tremayne).

  2. Fler vägar till förkovran

    av

    Ord och inga visor om varför din berättelse suger  – tyvärr inte direkt från mig men jag skriver under på allt. Det kan handla om problem med för många karaktärer. Med att viktiga karaktärer är ”galna” eller ”störda” som förklaring till varför de agerar som de gör till exempel när man skriver thrillers. Med att du skrivit en bok som redan blivit skriven eller liknar något annat alldeles för mycket. Om problem med struktur där handlingen inte eskalerar, trappas upp hela tiden. (Den måste iallafall i tilltagande grad bli komplicerad.) Om problem med att man inte kan sin genre  och med att man som författare inte är klar över vem den så kallade slutkonsumenten är alltså vem boken är tänkt att få som läsare.  Och att man som författare inte kan ge rediga svar på vad det hela handlar om, vem det handlar om, och varför. Och lite annat smått och gott.

  3. Konsten att skriva färdigt

    av

    Den här författaren har kartlagt the highs and lows i processen att skriva en bok; från en idé till färdigt manus. Med hjälp av en app (Prolifiko)och grafer. Är inte säker på att man behöver ta tekniken till hjälp på det här sättet men det blir iallafall åskådligt. Han har på det här sättet fått fram ett slags romanskrivandets EKG, med dalar i form av allt som hindrar, begränsar och utmanar – och toppar i form av allt som driver på, entusiasmerar och inspirerar, fram tills att manuset är färdigt. På något sätt kan jag tänka mig att ju mer man förstår om sin egen kreativa process, desto bättre kan man hantera den och minimera risken att bara ge upp. Inse att det är ens inre kritiker som smyger upp vid ens sida i ett svagt ögonblick och pratar skit om ens bok – det är inte boken eller ens mig själv som författare det är fel på. Man kan se det hela och hur man själv fungerar och reagerar i olika stadier på ett mer objektivt sätt. Syftet är att klara jobbet fram till färdigt manus, inte deppa ihop, tappa sugen eller gå i stå eller falla ner i en fallgrop på halva vägen. Och en annan viktig sak; internet och sociala media är inte din vän när du skriver på en roman!

  4. Antaganden om den unga läsaren

    av

    Enligt den här artikeln finns det ett antal riktigt dåliga utgångspunkter om man vill skriva för barn och unga, utfunderade av den eminente CS Lewis. Han hade samma tankar i ämnet som Tolkien och Neil Gaiman. Det sämsta man kan göra är att göra sig till för att tänka ut vad barn vill ha och tycker är roligt. Alltså vad de kan tänkas bli glada av, som damen i annekdoten Lewis drar som skrivit en historia för barn som handlar om en sorts maskin som levererar godis, leksaker och annat barn antas gilla, när man trycker på en knapp. ”För sådant tycker ju barn är roligt”. Skriv inte med det som riktmärke, råder Lewis.  Försök inte föreställa dig vad som passar barn eller vad de antas gilla, som om de unga läsarna var en speciell sorts ras vars nivå du måste sänka dig till. Skriv om sådant du vet att du själv gillade som barn men även gillar som vuxen. Tror inte att barn och unga tillhör specialavdelningen ”ge dem vad de vill ha” där du försöker kalkylera vad de antas bli roade av. Resultatet kan i värsta fall bli inställsamt, insmickrande och inte kännas autentiskt. Skriv en berättelse för barn inte med barnen så mycket i åtanke som för att du hittar ett ämne som lämpar sig bäst för en barn- eller ungdomsbok.

  5. Konsten att skriva en bestseller

    av

    retro-1209082_1920

    Två lite fnittriga författaraspiranter  ska försöka skriva en bestseller på ett år och vi kan lyssna på hur det går för dem här, i podcasten The bestseller experience. Samtidigt som de skriver kommer de att intervjua förläggare, redaktörer och förstås redan bästsäljande författare. Frågan som utkristalliserar sig är ju om det finns något recept vad gäller form och innehåll för att få ihop en bestseller, och vad detta egentligen är. (Att hamna på Topp tio på Kindles läslista är en av önskemålen.) Eftersom de ska analysera bestsellers blir det intressant att höra om det finns återkommande teman, idéer eller något annat gemensamt för böcker som sålt som smör – och om man överhuvudtaget kan omsätta något av detta till sitt eget projekt. Svårt att bortse från att det var två svenska tjejer som faktiskt hann före med detta koncept, podcasten Skriv en bestseller – eller en annan bok. Men man kan ju ha nytta av båda. Och kom ihåg ”Your muse is your bitch, not the other way around.”

  6. Den tidlösa kompositionen

    av

    bokbild

    Fin artikel här är om berättelsens form och struktur, och hur tidlös och universellt vårt sätt att berätta något faktiskt är. Eller snarare läsaren/publikens förväntningar på hur och i vilken ordning något ska berättas. Sedan precis som skribenten tar upp är det ju intressant att fråga sig varför formen ser ut som den gör. Struktur är att likna vid grammatik, det handlar om hantverket. En berättelse är egentligen mer en form än själva innehållet. Att berätta en historia handlar mer om teknik än vad man hade kunnat tro. ”Every form of artistic composition, like any language, has a grammar, and that grammar, that structure, is not just a construct—it’s the most beautiful and intricate expression of the workings of the human mind.”

  7. Kvinnlig förklädnad

    av

    girl-with-flowers-1374221_1920

    Det här som spänningsförfattaren S K Tremayne vittnar om har jag själv blivit mer och mer varse. Det är lättare att lyckas som författare om du är kvinna! Det är mer kommersiellt, och bokbranschen börjar blir allt mer kommersialiserad. Och den är också som skribenten påtalar dominerad av kvinnor. Det är kvinnor som är redaktörer, agenter, lektörer och förläggare. Och ännu viktigare; läsarna är kvinnor. Och Tremayne tycker männen får skylla sig själva i detta. De läser inte romaner och de läser i värsta fall inte böcker överhuvudtaget. ”Om de vill sitta och hålla på med sina Smartphones och spela dataspel istället så låt dem.” Tremayne som varit (mindre kommersiellt lyckad) författare i flera decennier och biologisk man i hela sitt liv såg sig till slut tvungen att hitta på en mer ”könsneutral” författaridentitet eller helt enkelt pseudonym när han släppte sin paranormala relationsdrama Istvillingar. Och nu ligger den på bestsellerlistorna världen över. ”Emily Brontë och George Elliott (två kvinnor som fick skriva under manligt namn för att inte bli avfärdade) lär le med artig ironi i sin himmel.”

  8. Skriv som vinden!

    av

    moln

    Åh vilken härlig bukett med tankar och råd från arbetande författare – många av dem undervisar även i skrivande:

    • fundera ut slutet på din historia i förväg. En berättelse kan ses som en komplicerad mekanik med en massa bitar och kuggar som samverkar och hänger ihop. Ett slags pussel med andra ord. Alla bitar påverkar varandra.
    • att skriva en historia är att utforska. Man hittar ett ämne eller tema och berättelsen i form av romanen eller novellen är ett sätt att gräva sig djupare, hitta nya dimensioner och upptäcka.
    • en agent eller förläggare noterar handlingen först, berättelsen – storyn. ”Vilken är berättelsen här? Och engagerar den mig?”
    • skriv på (skriv som vinden), titta inte ner i texten under tiden, och gå tillbaka i efterhand och redigera och skaka fram de där guldkornen. Men försök inte skriva enbart guldkorn. Man måste skriva mycket för att hitta ett och annat…
    • Lär känna dina karaktärer väl – det blir ett sätt att ta reda på hur de reagerar och deras känslomässiga drivkrafter. En viss karaktär kan bara reagera på ett visst antal sätt.
    • Gestalta; alltså fundera på hur dina karaktärer avslöjar vilka de är genom hur de beter sig.
  9. Knepet för en boksuccé

    av

    författare

    Detta har jag skrivit om förut. Och många har förklaringarna till varför vissa böcker blir stora succéer. Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” 

    Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska form anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  10. Sex utan sammanhang

    av

     

    läppar

    Apropå säsongspremiären av Game of Thrones så kan man betänka den diskussion som uppstod efter förrförra säsongen där karaktären Sansa blev utsatt för en våldtäkt. Det var inte den i sig som framkallade diskussionen utan att skildringen av den fick för stor plats, trots att den inte visades i bild. Och kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med skildringen av övergreppet på Sansa så verkar det vara där för att kittla, chocka och effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre. Det hör helt enkelt inte till handlingen och blir effektsökande och kan vara ett tecken på att man inte litar på sin historia i sig. Om Sansa behövt orsak att ta hämnd så hade hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  11. Nästa sida »