Det här med ambivalens hos huvudpersonen kan man verkligen fundera mycket på. Jag tänker på det när jag ser teveserien ”The split”. Bara titeln; ”the split” eller delningen, söndringen, att delas i tu och dras åt två håll. Det är exakt det som sker huvudpersonen Hanna – hon är splittrad inför vilket romantiskt val hon ska göra. Nu under säsong tre slås jag av hur grundläggande just hennes dilemma och ambivalens är för att skapa spänning och för att få oss att fråga; hur ska det gå? Vem ska hon välja? I tre säsonger har den övergripande dramatiska konflikten kretsat kring frågan om Hanna ska återförenas med sitt ex Christie, eller stanna kvar med sin make Nathan. Så här går hon fram- och tillbaka och slits mellan de tu och en stor orsak till att det funkar så bra är att både Christie och Nathan är lika bra, de bara ger henne olika saker. Ibland dras hon mer mot Nathan men då sker något mellan dem som sätter sprutt på henne som en flipperkula som rullar iväg efter ett nytt mål, och då är Christie där och fångar upp och för att ge möjliga svar på just hennes dilemma. Men sedan sker det något mellan honom och Hanna och eller något mellan henne och exmaken Nathan som gör att hon måste krångla till med Christie och så återigen är hon ute på känslornas svallande hav och vet inte vem hon ska välja. Fördjupningen som sker hela tiden är förmodligen vad som borgar för kvaliteten; hade hon hela tiden fått samma sak från respektive man hade det blivit upprepande och tjatigt men nu får hon hela tiden något nytt från respektive man/situation och nya lager grävs fram i relationerna till båda män och i henne själv.