Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Berättelsernas magiska universum

    av

    berättelse

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.

  2. Håll ihop del 2

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. Med näring menar jag det som Simona Ahrnstedt tar upp i just det här inlägget. Under åren som lektör har jag insett att det råder osäkerhet inför hur man skapar bra karaktärer eller kanske snarare vad som uppfattas som en bra karaktär och karaktärsskildring. Karaktärer hamnar till exempel i situationer utan att man som läsare förstår varför, deras drivkraft. Det finns inget så frustrerande som karaktärer som svävar runt i handlingen utan att vara en del av den. Dels måste de vilja något och vara på jakt efter något, både känslomässigt och i den yttre handlingen som te x bättre ekonomi.  Och för att skapa trovärdighet kring det måste man ge dem motivation, och denna hittar man garanterat i deras bakgrund. Bakgrunden som ytterst ligger bakom det som händer är alltså att likna vid trädets rotsystem.

  3. Att konstruera en intrig och utveckla den

    av

    two faces of january

    Med lite tur kan man hitta ”Writing and plotting suspense fiction” av Patricia Highsmith som vet jag av egna erfarenheter är en utmärkt och belysande handbok i hur man skriver spänningsartade romaner, eller för den delen romaner överhuvudtaget. Man kan också läsa om den här i denna långa artikel. Highsmith skriv ju långt ifrån traditionella kriminalromaner utan valde till exempel i böckerna om Tom Ripley att skriva helt ur hans perspektiv trots att han var antagonisten som med lögner, överlevnadsinstinkt och psykopati drev handlingen. Mycket i boken går ut just på att förklara ”plotting”, det som kan kännas så svårt nämligen att konstruera en yttre handling, och hur man använder slumpen och tillfälligheter för att driva handlingen framåt och hur man fortsätter att utveckla intrigen och göra den mer snårig och komplex. Highsmith skriver sin lärobok som någon som ”has a fine understanding of plotting, motivation, what to “show” and not tell, how to keep things moving forward and how and where to place a climax”. Och det där med att få läsarna att förstå karaktärernas motivation, varför de vill något – där är hon nästan expert. (Bilden är ur filmen The two faces of January. Tydligen har ingen spänningsförfattare fått så stor del av sina böcker filmatiserade.)

  4. Den steniga vägen mot internationellt genombrott

    av

    Simona Ahrstedt

    Jag fick privilegiet att läsa vad som skulle bli En enda natt på ett tidigt stadium, det var alltså flera år sedan. Visst fanns det saker och ta upp vad gäller det tekniska men ändå kändes det så starkt att det fanns det där som brände till; en djup förståelse för karaktärernas känslomässiga drivkrafter, en känsla för dramatisk komposition och insikt om vikten av att underhålla läsaren. Med åren har vi nog hållit hyfsat jämna steg vad gäller att förstå mer och mer om konsten att skriva roman, om struktur och dramaturgi och det raffinerade underliggande hantverket som bygger upp en bra berättelse. Att det skulle sluta med att Simona Ahrnstedt en dag sålde världsrättigheterna till sina tre samtida romanceböcker där En enda natt är den första till ett stort amerikanskt förlag hade väl ingen av oss kunnat ana. Inte minst är det stort för att romance är en genre där den anglosaxiska författare dominerar så totalt. Det är svårt att inte inordna Simona i samma skara som J K Rowling, Sigge Stark, Astrid Lindgren och P L Travers – kvinnor som hanterar vardagen med familj och ekonomi, barn, matinköp och städning samtidigt som de skriver och gör sitt bästa för att Work it för att tala med Tyra Banks igen och där talangen eller mjukvaran till slut får ett explosiv genomslag.

  5. Onda hus och mystiska dörrar

    av

    rosemarys-baby-angels

    Husets symbolvärde är verkligen starkt inom skräckgenren både vad gäller litteratur och film. Det för vintern övergivna och igenbommade huset i A winter haunting av Dan Simmons där det dock syns ett mystisk lampsken från ett fönster ibland. The Bramford i Rosemarys baby där grannarna inte är så trevliga, huset i Psycho med dess typiska, gotiska siluett, och spökhuset i The Haunting of Hill House av Shirley Jackson förstås.  Eller Overlook Hotel i Varsel. Huset som rymmer ett sorts eget liv och har förmåga både att skänka trygghet men också göra sina invånare galna. Författaren Sarah Langan levererar spännande och otäckt om hus, med Audreys´s door. En ung, manodepressiv kvinna (alltid ett säkert kort att göra sin huvudperson mindre stabil än önskvärt) flyttar in i det arkitektoniskt förvridna jättepalatset The Breviary i the New York och börjar sedan drömma mystiska drömmar om dörrar. Ja även dörrar har ju ett starkt symbolvärde. Ett annat mycket otäckt hus är den viktorianska röda tegelvilla som skräckförfattaren Adam Neville förlagt handlingen till i utmärkta House of small shadows där konsten att stoppa upp djur, häxeri och metoder för konservering (och det är inte av syltlökar) ingår som ingredienser. Alla skräckälskare – läs den!

  6. Slutet på olyckliga slut?

    av

    romeo och julia

    Vår tids besatthet vid positivt tänkande och optimism hotar att osynliggöra en stor del av litteraturen. Vi tål snart längre inte olyckliga slut, och lider av tvångsmässigt behov av happy endings och att allt ordnar sig.  Anna Karenina kunde väl gjort något mer konstruktivt än att kasta sig under ett tåg, tycker man ju. I en framtida värld där litteraturen sanerats från olycka och desperation och tragedier kommer bearbetade versioner där Romeo och Julia faktiskt får gifta sig på slutet efter att ha bönfallit sina stridande föräldrar att gå i terapi. Och avlidna, sörjda karaktärer visar sig bara ha varit dödligt sårade, inte döda. Eller de kanske till och med återuppväcks, för att inte någon ska bli för ledsen eller bli upprörd. Här kan man läsa mer med anledning av att alla klassiker så är det de med lyckligt slut som lånas ut mest, medan de med olyckligt samlar damm i hyllorna. Eller är det så att en mörk samtid får läsarna att vända sig till i huvudsak underhållningslitteratur, feelgood och eskapism? (Bilden ur Romeo och Julia.)

  7. Så skriver du en romantisk komedi

    av

    Annie hall

    Okej för att det handlar om film men när har film- och tevedramaturgi inte varit till stor nytta för bokskrivarprocessen?

    Några visdomsord i ämnet:

    – en romantisk komedi bör handla om något mer än om paret i centrum ska få till det. Det bör finnas en övergripande intrig eller fråga, som i När Harry möter Sally där frågan är om det för en heterosexuell man och dito kvinna funkar att bara vara vänner (utan sex)? I nya Man up så handlar det hela egentligen om när man är beredd att släppa ner gardet, när är det dags att erkänna vad man känner? I Mångalen handlar det om att nöja sig (med det man har) eller inte och vad händer när man slutar nöja sig. Precis som i veckotidningsnoveller så kommer kärleken mer på köpet av en ramhandling.

    – det är nödvändigt med viss personlig erfarenhet för att kunna skriva en romantisk komedi. Inte minst för att på ett trovärdigt sätt kunna ge gestalt åt känslor och reaktioner i romantikens förvirrande värld… Många författare tror att de måste stänga sin sig på sin kammare för att det ska bli bra, men personlig livserfarenhet ger trovärdighet och rätt tonträff.

    – skapa karaktärer som är lite förvirrrade och inte helt säkra på vad de vill. Det här borde ju strida mot budordet om att alla karaktärer ska ha ett mål. Men å andra sidan är extremt målmedvetenhet ingen bra förutsättning för att hitta kärleken. Det har nog många upplevt som skriver en noggrann kravlista lista över önskvärda egenskaper hos en blivande partner på en dejtingsajt och därmed effektivt rensar ut alla som inte stämmer även om det innebär 98 % av kandidaterna. Kanske handlar det mer om att göra sin karaktärer mänskligt osäkra, sammansatta och villrådiga.

    – försök undvik moderna dejtingsajter överhuvudtaget som dramaturgisk komponent. Det är inget kul om karaktärerna gjort noggrann research om varandra i förväg och vet allt om från årsinkomst till fritidsintressen. Mystiken och osäkerheten försvinner, och det bästa är förstås slumpen och hur den spelar in i våra liv. Ska du få ihop det viktiga och minnesvärda första mötet (det så kallade ”meet cute”) går det inte att arrangera det med hjälp av match.com.

  8. ”Den steniga vägen mot lyckan”

    av

    sigge stark

    Sigge Stark var en av Sveriges mest läsa författare, hon var både produktiv och sålde enorma upplagor. Levde ett hårt liv och blev grymt utnyttjad av sitt förlag. ”Den steniga vägen mot lyckan” som handlingen i hennes böcker sammanfattas är egentligen vad det hela handlar om, om man vill skapa ett gripande drama eller en engagerande story. Att skriva för att få ekonomin att gå ihop eller att för att en deadline väntar är att behöva tvinga fram en idé och sedan som Tyra Banks hade uttryckt det ”work it” alltså knåda, utveckla, modifiera och pussla med idén tills man har en färdig text att skicka in. Hon (Sigge Stark alltså) hade mjukvaran som är så eftertraktad just för att den går att paketera och sälja. Den hade också Astrid Lindgren, JK Rowling och Pamela Travers som gjorde om en kär moster från barndomen till supernannyn Mary Poppins – allas böcker blev miljonsäljare, filmer, musikaler och lite annat… Mjukvaran är med andra ord just förmågan att berätta en gripande historia, att veta hur en slipsten ska dras. Fantasi, empati och ett medryckande berättande, dramatik. Kanske en ska fällas tår här och där. Ja det gäller alla deckarförfattarinnor också. Intressant ämne som Birgitta Olsson skriver om mer här.

  9. Sex utan sammanhang

    av

    sansa

    Det finns en våldtäktsscen i nya säsongen av Game of Thrones som blivit föremål för diskussion, och för att sammanfatta den (diskussionen) kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med våldtäkten av Sansa så är det där för att kittla, chocka och åstakomma någon typ av effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre, men utan sammanhang. Det hör helt enkelt inte till handlingen. Artikelförfattaren här påpekar att om Sansa behövt orsak att ta hämnd så har hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  10. Döda författare pratar vidare

    av

    RayBradbury

    Här är ännu en lektion från fakulteten för döda författare. (Det är en hel serie som man kan lyssna på i efterhand.) Ämnet för dagen är författarens rutiner och riter. Till det som avhandlas hör

    – hur man hittar in i det kreativa flowet; genom en varm, avslappnande dusch till exempel

    – om nödvändigheten av att stänga av/ute alla distraktioner

    – att man inte får följa med de andra barnen ut och leka när man sitter och skriver

    – att försöka hitta samma stillhet som jägaren, inte munken (observerande, vaken)

    – om att be sitt undermedvetna om att ”ge” (exempelvis innan man ska lägga sig för att sova) för att få idéer och lösningar på problem

    – låt omvärlden bryta in och avbryta dig i skrivandet. Alla som går in i din värld har en historia att berätta, ofta utan att ens veta om det

    – det finns ingen poäng med stjärnor, universum eller planeter om ingen finns där för att observera och skildra det

    (Bilden föreställer Ray Bradbury som har några riktigt lyssningsvärda slutord.)

    11. ← Föregående sida Nästa sida →