Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Gå på djupet med dina karaktärer

    av

    karaktärer

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. Som kanske är en eller två på sin höjd. Ju mer kraftfulla desto bättre. Det är dessa man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar om varför karaktärerna gör något, tyvärr kan jag inte hitta inlägget. Varför, varför, varför? Det är alltså inget du behöver redovisa i handlingen, men handlingen konstrueras utifrån detta.

  2. Möt våren med romantik och spänning!

    av

    tulpaner

    I tio år nu har jag skrivit noveller och följetongar för veckotidningar i Sverige, Norge och Danmark. Att skriva fiction för veckopressen handlar om att skapa handlingsdrivna berättelser om vardag och relationer som samtidigt är underhållande och ger läsaren lite verklighetsflykt. Kurserna Att skriva noveller för veckopressen och Att skriva romaner för veckopressen är unika i Sverige. Förutom kunskaper i dramaturgi, i hur du lägger upp en längre handling och skapar en intrig om antingen kärlek eller spänning eller både ock, får du unik handledning i vad som gäller i branschen, hur du använder miljöer, hur det typiska karaktärsgalleriet ser ut och hur du effektiviserar och slipar språket. Alla kurser ges på distans och via mail och du kan anmäla dig när du vill, kurserna ges löpande. Läs mer om priser och anmälan här.

  3. Trädgårdarnas litterära liv

    av

    trädgård

    Jag menar alltså böcker där de finns en trädgård som är viktig för handlingen. Om man vill fördjupa sig i en av de mer kända, Den hemlighetsfulla trädgården av Frances Hodgson Burnett som jag varit inne tidigare på några gånger, så kan man göra det i denna fina artikel om trädgårdens och naturens läkande betydelse för bokens två negligerade barn, det ena en bortskämd föräldrarlös tjej, det andra en bortglömd pojke med (troligen) hysterisk förlamning. Trädgårdstemat förekommer inte lika mycket i svensk litteratur dock – jag hittar få svenska romantitlar med trädgårdar i förutom rena instruktionsböcker av typen Trädgård som friskvård och Hjälp, jag är med trädgård. Men i engelska böcker kryllar de av dem ofta gömda bakom höga stenmurar och låsta dörrar; vintriga, midnattliga, grymma, bortglömda, hemlighetsfulla och underbara.

    (Som till exempel:

    The savage garden av Mark Mills

    The sea garden av Deborah Lawrenson

    The blind man´s garden av Nadeem Aslam

    The forgotten garden av Kate Morton

    The winter garden av Kate Hannah

    The red garden av Alice Hoffman

    The secret garden av Frances Hodgson Burnett

    The wonderful garden av Edith Nesbit

    The painted garden av Noel Streatfeild

    och säkert många fler…)

  4. Medicinen mot skrivkramp

    av

    skrivkramp

    Neil Gaiman pratar så bra om skrivkramp, jämfört med att ha ”fastnat”. Det är inte samma sak. Författare skyller alltför ofta på att de har skrivkramp vilket konstnärliga eller kreativa personer i andra skrån aldrig har. ”En cellist har inte spelkramp.” På samma sätt kan man ju säga att en keramiker knappast får drejkramp, en trädgårdmästare får knappast kratt- eller planteringskramp. Et c. Däremot handlar det oftast om att man fastnat och Gaimans recept och även mitt för att ta sig ur det är att gå tillbaka i texten; kanske du gjort ett felaktigt val mycket tidigare i handlingen, kanske en scen eller en karaktär behöver fördjupas innan du kan gå vidare. Ett annat tips är att ha ett litet sidoprojekt som du kan växla över till och släppa det pågående. Som jag skrivit här blir det ofta så att ju starkare förväntningar, ambition och föresatser du har inför ditt ”livs stora romanprojekt” desto större fara för just skrivkramp.

  5. Berättelsernas magiska universum

    av

    universum

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.

  6. Skriva för YAläsarna – young adult

    av

    hjältinna (1)

    Tyvärr hittar jag inte länken till denna lite halvt på skojartikel om hur du skriver i genren YA, alltså Young Adult. Exempel är Divergent och Hungerspelen. Vissa säger att de riktar sig till läsare mellan 14 – 17, andra att målgruppen är upp mot 25 år. Fantasy eller sci fi är en populär genre att skriva i men det finns också kärleksromaner á la Förr eller senare exploderar jag. Huvudpersonen är ung, oftast kvinna, kanske till och med fortfarande i skolan (gymnasiet). Ja tänk bara på tjejerna i Cirkeln.

    Hursomhelst, här är några gemensamma drag för YAböcker i allafall när det handlar om fantasy:

    • Flera delar eller iallafall en trilogi. Minst.
    • Skapa en detaljerad värld. (Men undvik exposition alltså långa sjok av beskrivningar, mitt tips)
    • Ge protagonisten ett uppdrag. Det ska vara ganska betungande dessutom, typ rädda världen
    • Inkludera en kärlekshistoria, dock kantad av problem
    • Seger; huvudpersonen vinner men till ett fruktansvärt högt pris eller iallafall att någon bikaraktär dör
    • Protagonisten är kvinnlig och både starkt och modig. Hon är bra på att handskas med vapen och blir en duktig krigare (för att hon måste)
    • Den manlige huvudpersonen är en känslig, komplicerad typ
    • Inkludera ett föremål från huvudpersonens förflutna i den ”vanliga världen”, ett memento. Ett smycke hon ärvt, något hemifrån, en leksak eller något som tillhört den familj hon tvingats lämna bakom sig

  7. Skriva om sitt eget liv

    av

    självbiografiskt skrivande

    Här är några bra tips för dig som har det självupplevda som utgångspunkt när du skriver. I någon mån har väl alla det, men i vissa fall kan det handla om direkta händelser och om din egen familj. Kanske har din pappa berättat fantastiska historier om sin släkt eller kanske inser du att din egen familjs Lars Norénartade familjebråk skulle göra sig fantastiskt i bokform.

    • skriv inte så att de du skriver om hamnar i ett dåligt ljus. Få allas tillåtelse. Att lämna ut nära och kära i bokform är att ta en enorm risk. Skriv inte om andra med intentionen att sätta dem i en dålig dager.
    • Även om händelserna du skriver om är katastrofala kan ovanstående gälla. De inblandade trots alla katastrofer eller de Lars Norénartade grälen är positiva karaktärer som kämpar och gör sitt bästa. Hjältar till och med. Ingen är en skurk.
    • Skriv inte utifrån ett brinnande hämndbegär eller för att göra upp med elaka närstående eller en för stor dos av Lars Norénartade gräl under barndomen. Boken blir kanske bra men familjerelationen tar ännu mer stryk. Såvida du inte är beredd att aldrig prata med din familj någonsin igen. Vissa kanske är det. Relationen mellan till exempel Felicia Feldt och hennes mor Anna Wahlgren hämtade sig nog aldrig efter släppet avFelicia farvälmen visst fick man känslan av att det var helt okej med författaren, att inget fanns att rädda
    • Gör om allting till fiction istället: förklä, flytta skeenden i tid och rum, byt kön på personerna och maskera på alla sätt och vis så har du både livrem och hängsle om någon skulle få för sig att vilja korrigera eller känna sig sårad över att ha blivit utpekad i en bok. Då kan man som författare tryggt dra sig tillbaka med ursäkten att ”men herregud det är faktiskt en roman”.

  8. Använd hjärnan i skrivandet

    av

    hjärna

    Visst blir man grymt intresserad av att läsa Lisa Crons skrivarhandbok Wired for story. Den tar upp författandet ur det neurologisk synvinkel, med hjälp av kunskap om hur hjärnan fungerar. Ju mer du vet om detta, desto snabbare och mer effektivt kan du koppla ett grepp om läsaren för ju bättre kan du möta förväntningarna som finns inbyggda på vad som upplevs som en bra, engagerande, spännande et c historia. Vår mänskliga hjärna är konstruerad (wired) för att vilja ha berättelser, eller story. ”En bra berättelse upplevs inte som en illusion av vår hjärna, utan som verklighet.” Cryer om jag förstår det rätt är ute efter att kartlägga det där mystiska som gör att en läsare dras med och in i en viss handling. Men det handlar inte om  dialogen, inte stilen, inte levande karaktärer. Läs boken och lär er vad detta är!

    ”What has us hooked is something else altogether, something that underlies them, secretly bringing them to life: story, as our brain understands it.”

    (Lisa Cron, http://wiredforstory.com/wired-for-story/)

  9. Dags att sätta punkt

    av

     

    överge romanen

    Det här dilemmat i en författares liv talas det sällan om men det händer alla. Alla projekt är inte menade att bli fullbordade romaner eller noveller. När är det är dags att lägga ner ett projekt? Beslutet att överge ett ofärdigt manus, radera filen eller slänga det i papperskorgen och börja fokusera på något annat kan bero på lite olika saker. För att det hela inte går att utveckla mer, eller för att man inser att någon annan skrivit samma sak eller skriver på något nästan likadant utifrån en liknande idé. eller lite mer otippat som Iain Rankin berättar; efter att ha skrivit ett ovanligt fylligt synopsis kände han att han fått ur sig det han ville och hade inte längre lust att skriva själva boken. Eller som Henning Mankell som lämnat en Kurt Wallanderroman oavslutad eftersom ämnesvalet var så plågsamt att han bara inte orkade skriva klart boken. Eller att man inser att helvete det kommer ska min mor/mina anhöriga/kollegor et c läsa…

  10. Hur man kan skriva följebrevet

    av

    penna

    Att skriva följebrevet till sitt manus är förenat med en hel ångest och känslan av att en eventuell läsning av manuset står och faller med att det blir bra. Här är några tips i ämnet som går ut på att se brevet som en sorts trailer för manuset. Försök att ge redaktören som läser den övergripande handlingen (”the dramatic arch”) utan att blanda in bihandlingar, med en definierad protagonist. Ta fram dramatiska höjdpunkter om det finns några. Upptäcker du att det inte finns några kanske du ska överväga att bearbeta manuset igen innan du skickar ut det… Se gärna till att sammanfattningen av handlingen utmynnar i en slags cliffhanger. Dock inte slutet i sig – redaktören ska helst känna ”wow, jag vill läsa mer!” Kort sagt – se brevet som en kort reklamsnutt för din bok var syfte är att sälja den och skapa förväntan inför mer. Mitt tips är; var så konkret som möjligt, undvik det luftiga, allför generella eller det som känns klyschigt.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →