Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Dags att sätta punkt

    av

     

    överge romanen

    Det här dilemmat i en författares liv talas det sällan om men det händer alla. Alla projekt är inte menade att bli fullbordade romaner eller noveller. När är det är dags att lägga ner ett projekt? Beslutet att överge ett ofärdigt manus, radera filen eller slänga det i papperskorgen och börja fokusera på något annat kan bero på lite olika saker. För att det hela inte går att utveckla mer, eller för att man inser att någon annan skrivit samma sak eller skriver på något nästan likadant utifrån en liknande idé. eller lite mer otippat som Iain Rankin berättar; efter att ha skrivit ett ovanligt fylligt synopsis kände han att han fått ur sig det han ville och hade inte längre lust att skriva själva boken. Eller som Henning Mankell som lämnat en Kurt Wallanderroman oavslutad eftersom ämnesvalet var så plågsamt att han bara inte orkade skriva klart boken. Eller att man inser att helvete det kommer ska min mor/mina anhöriga/kollegor et c läsa…

  2. Synopsis eller inte

    av

    synopsis

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar  berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  3. Saker som kan hjälpa dig skriva synopsis

    av

    skrivbord

    K M Weiland ger några tips om vissa saker som kan hjälpa dig att skriva vad hon kallar för outline. En plan, inte så långt som synopsis men ändå en sorts grundstruktur. Vilka är de grundläggande villkoren, premisserna för manuset? Premissen är alltså bara den första delen eller den första akten för att tala filmmanusspråk. Det här är bra att kunna langa fram när du ska marknadsföra boken och vill kunna ganska snabbt och konkret, med direkta exempel, sammanfatta vad handlingen går ut på:

    Försök att identifiera

    • Protagonisten
    • Vilken är hens situation; vilken är den vanliga världen eller huvudkaraktärens utgångsläge?
    • Målet; vilken är protagonistens mål i handlingen?
    • Vad hindrar?
    • Katastrofen: vad får huvudpersonen att lämna sin vanliga värld? (Kallet till äventyret kan man säga också, det behöver inte vara en katastrof. Ett arv, ett brev, någon slags vändpunkt.)
    • Konflikten: vad handlar manuset om. Vilken är den övergripande konflikten?
  4. Vikten av synopsis

    av

    synopsis

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar  berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  5. Planering vs. inspiration

    av

    inspiration

    Det här är ett ämne för en ständig debatt i skrivande kretsar. Ska man etsa ut en plan för handlingen i förväg och sedan följa den, eller ska man ta penna till papper och bara köra vilt? Enligt kreativitetsforskaren Macolm Gladwell så existerar inte ens inspiration – något jag tror de flesta inte håller med om. Det enda som finns är hårt arbete, struktur och sittfläsk. Jag tror en kombination är det bästa – de flesta som skrivit en längre historia eller varit djupt nergrottade i något projekt kanske har märkt att hugskotten, de briljanta idéerna och magin uppstår när man arbetat hårt med att lägga de där ramarna. Lägg lite krut på planeringen, synopsis och fuska inte med det svåra förarbetet med att konstruera intrigen så kan du skörda senare i processen. Plötsligt uppstår samband, viktiga teman utspinner sig och saker bara kommer till en och man fattar inte varifrån. Kreativitetens och inspirationens musa är svårflirtad men hon belönar den som gör grovarbetet.

  6. Det handlar om handlingen

    av

    stories

    Det är svårt att konstruera en romanhandling, en intrig, en story, en berättelse. Ett tålamodsprövande och svettigt arbete. Kanske har författarutbildningar och skrivarkurser generellt varit ganska inriktade på texten, prosan. (Om man te x jämför med manusförfattarutbildningar där storyn står i fokus på ett annat sätt.)  Även brittiske stjärnförfattaren Hanif Kureishi beklagar sig över sina skrivarkursdeltagares bristande förmåga att få ihop en längre romanhandling, och tendensen att bearbeta språket i det oändliga. Han är trött på det. ”Fuck the prose!” ”Ingen bryr sig om texten och prosan, de läsarna bryr sig om är vad som kommer att hända i berättelsen.” ”It´s all about the story!”

  7. Glöm inte grovjobbet

    av

    skrivmaskin

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.