Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Utveckla handlingen med filmdramaturgi

    av

    OLYMPUS DIGITAL CAMERA

    Det finns inga skrivarhandböcker om romanförfattande som handlar om hur man utvecklar handlingen, fördjupar karaktärerna och förbättrar dramaturgin. Det finns inte på engelska heller verkar det som. Jag brukar tipsa romanförfattaren om att istället läsa böcker i filmmanusdramaturgi. Robert McKees Story är en bok som är behjälplig när det gäller allt skrivande. Speciellt om du skriver en genre – eller underhållningsroman där strukturen är tajt och alla delar ska fylla en speciell funktion, som i ett pussel. Jag brukar hänvisa lektörsklienter som letar efter böcker som kan hjälpa dem skapa en stark dramatisk handling till dessa nedan. Iallafall de tre översta manuscoacherna har utmärkta workshops, artiklar och kurser på nätet. Läs dem!!

    • Story -Style, Structure, Substance, and the Principles of Screenwriting av Robert McKee
    • Writing screenplays that sell av Michael Haugue
    • Four screenplays av Syd Field
    • Your screenplay sucks av William M Akers
    • Into the woods How Stories Work and Why We Tell Them av John York
  2. Använd hjärnan i skrivandet

    av

    hjärna

    Visst blir man grymt intresserad av att läsa Lisa Crons skrivarhandbok Wired for story. Den tar upp författandet ur det neurologisk synvinkel, med hjälp av kunskap om hur hjärnan fungerar. Ju mer du vet om detta, desto snabbare och mer effektivt kan du koppla ett grepp om läsaren för ju bättre kan du möta förväntningarna som finns inbyggda på vad som upplevs som en bra, engagerande, spännande et c historia. Vår mänskliga hjärna är konstruerad (wired) för att vilja ha berättelser, eller story. ”En bra berättelse upplevs inte som en illusion av vår hjärna, utan som verklighet.” Cryer om jag förstår det rätt är ute efter att kartlägga det där mystiska som gör att en läsare dras med och in i en viss handling. Men det handlar inte om  dialogen, inte stilen, inte levande karaktärer. Läs boken och lär er vad detta är!

    What has us hooked is something else altogether, something that underlies them, secretly bringing them to life: story, as our brain understands it.

    (Lisa Cron, http://wiredforstory.com/wired-for-story/)

  3. Berättelsernas magiska universum

    av

    berättelse

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett. Gaimans föreläsning kan man titta på här. Man kan också prenumerera på Nyhetsbrevet Brainpickings.

  4. ”Den steniga vägen mot lyckan”

    av

    sigge stark

    Sigge Stark var en av Sveriges mest läsa författare, hon var både produktiv och sålde enorma upplagor. Levde ett hårt liv och blev grymt utnyttjad av sitt förlag. ”Den steniga vägen mot lyckan” som handlingen i hennes böcker sammanfattas är egentligen vad det hela handlar om, om man vill skapa ett gripande drama eller en engagerande story. Att skriva för att få ekonomin att gå ihop eller att för att en deadline väntar är att behöva tvinga fram en idé och sedan som Tyra Banks hade uttryckt det ”work it” alltså knåda, utveckla, modifiera och pussla med idén tills man har en färdig text att skicka in. Hon (Sigge Stark alltså) hade mjukvaran som är så eftertraktad just för att den går att paketera och sälja. Den hade också Astrid Lindgren, JK Rowling och Pamela Travers som gjorde om en kär moster från barndomen till supernannyn Mary Poppins – allas böcker blev miljonsäljare, filmer, musikaler och lite annat… Mjukvaran är med andra ord just förmågan att berätta en gripande historia, att veta hur en slipsten ska dras. Fantasi, empati och ett medryckande berättande, dramatik. Kanske en ska fällas tår här och där. Ja det gäller alla deckarförfattarinnor också. Intressant ämne som Birgitta Olsson skriver om mer här.

  5. Det viktiga slutet

    av

    slutet

    Dags att nerda ner sig i story och struktur. Snor lite från nätet igen men Simonas inlägg om slutet är väldigt bra, nyttigt. Även om det handlar om filmmanusskrivande, som sagt som romanförfattare kan man lära sig så mycket från manusförfattare. Det här hon refererar till, the bow and arrowmoment från bloggen Cracking yarns kan man prata länge om. Om slutet lägger sig tillrätta med ett litet klick, om det är rätt pusselbit som allt du skrivit hittills rör sig mot och leder till, den sista ofrånkomliga vändpunkten, så är manuset på rätt väg. Det här gäller f ö i högsta grad om man skriver handlingsdrivna veckotidningsnoveller. ”Då vet jag att manuset är i bra form” som Allen Palmer manusförfattaren som driver bloggen uttrycker saken. Om slutet är vagt, långdraget, uttänjt, och framför allt svårt att definiera så är det inte slutet du ska jobba med utan allting som föregår det. ”Då vet jag att författaren är in deep shit”.

    Tack för tipset Simona!

     

     

  6. Det handlar om handlingen

    av

    stories

    Det är svårt att konstruera en romanhandling, en intrig, en story, en berättelse. Ett tålamodsprövande och svettigt arbete. Kanske har författarutbildningar och skrivarkurser generellt varit ganska inriktade på texten, prosan. (Om man te x jämför med manusförfattarutbildningar där storyn står i fokus på ett annat sätt.)  Även brittiske stjärnförfattaren Hanif Kureishi beklagar sig över sina skrivarkursdeltagares bristande förmåga att få ihop en längre romanhandling, och tendensen att bearbeta språket i det oändliga. Han är trött på det. ”Fuck the prose!” ”Ingen bryr sig om texten och prosan, de läsarna bryr sig om är vad som kommer att hända i berättelsen.” ”It´s all about the story!”

  7. Glöm inte grovjobbet

    av

    skrivmaskin

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  8. Att skapa en stark berättelse

    av

    story

    Många upplever att det svåraste med att skriva en roman är just att hitta en stark engagerande story.  Många som läser romaner upptäcker att de är händelslösa, statiska och saknar en bärande berättelse. Och att lära sig utveckla handling och intrig är som manusgurun Robert McKee uttrycker det ”ett hantverk, en konstform, och en teknik”. Som lektör märker jag att min utbildning i manusförfattande för film och teve är är ovärderlig när det gäller att analysera struktur och handling i inkommande manus. Att kika på olika handböcker i filmmanusförfattande kan därför vara en bra idé för dig som romanförfattare, och varför inte börja med Robert McKees ”Story; Style, structure, substance and the principles of screenwriting. ”

  9. Håll ihop

    av

    träd

    Det finns många tänkvärdheter i Robert McKees ”Story”. En sak jag ibland stöter på som lektör är frågan om hur bihandlingar samspelar med huvudintrigen eller rättare sagt ibland inte gör det. Även om ett romanbygge inte måste vara så tajt konstruerat som ett filmmanus uppstår samma problem när en handlingstråd svävar för sig själv utan att påverka eller växelverka med resten av intrigen. Undermedvetet letar läsaren efter mening med att något finns där – hur påverkar det resten, på vilket sätt kommer det att visa sig vara viktigt? Som Robert säger; ”If a subplot doesn´t thematically contradict or resonate with the// mainplot// or complicate the action of the mainplot, if it merely runs alonside, it will split the story down the middle and destroy it´s effect.” Med andra ord, alla delar i ett romanbygge är delar av en och samma helhet, av samma organism. Är det inte så skapas bara splittring. Har man en bihandling som beter sig som McKee beskriver är det kanske läge att man inser att man sitter och skriver på två olika böcker och med fördel kan lyfta ur en hel intrig och kanske göra det till en egen bok.

  10. Story är också Gud

    av

    story

    Hur många gånger har jag inte tackat min ettåriga utbildning till manusförfattare åt film och teve för diverse nyttiga insikter i hur man skriver en handlingsdriven, underhållande sjuh-vetes bestseller bok? Jättemånga gånger. Det här med intrigutveckling. Och konfliktupptrappning och hinder. Det här med att få fram en Yttre handling. Det här med att få läsaren att undra vad som ska hända härnäst. Narrative writing – att skapa en starkt berättelse. Som den här aspirerande romanförfattaren beskriver det här; en informativ bok om filmmanusstruktur av manusgurun Robert McKee  gick att överföra till även romanskrivande och var utmärkt för att hjälpa honom bearbeta sin bok till ett fungerande manus. Alla romanförfattare borde lära sig om filmmanusstruktur. (Sedan kan man ta till sig det man vill och välja bort annat förstås.) Tänk i scener och bilder. Är det den inre eller yttre konflikt som ska stärkas, miljö är (också) handling. Stryk det som inte för handlingen framåt som bara är dödkött i historien. Få fram den där starka berättelsen. Tänk Story. Och köp boken. Fast den tydligen är svindyr. Men det kan vara värt det.

  11. Nästa sida »