Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Konsten att mörda sin make

    av

    Stoker Shooting

    Av några nya böcker att döma har gifta män anledning att se sig om när de går över gatan en mörk kväll. Enligt den här skribenten önskar alltfler fruar inte bara skiljas och träffa andra och dela upp vårdnaden av barnen som i några svenska böcker –  de vill mörda sina män och de gör det också. Iallafall i böckernas värld. Både i megabästsäljaren Gone girl av Gilian Flynn och i nya The silent wife av ASA Harrison närs ett pyrande hat mot den äkta maken som går utöver en känsla av svek och frustration och instängdhet i kärnfamiljen och som får mordiska följder.  ”Nu fantiserar vi inte likt Bridget Jones om att gifta oss med Mr Darcy utan om att slå ihjäl honom med något hårt föremål. ”(Bilden ur filmen Stoker.)

  2. Inre spänning

    av

    hitchmusic

    Har tittat igenom en massa gamla “Alfred Hitchcock presents” på DVD (rysare gjorda för tv) för att få input till de rysarnoveller jag vill skriva, hittills utan att ha kläckt någon ny men… ändå kul. Varje historia är välskriven med en ofta lite småohygglig twist mot slutet. Påfallande ofta är huvudpersonen och gärningsmannen samma person, som lockas, drivs till desperata handlingar, förföljd av skuldkänslor och paranoia. En man som mördat sin hustru förföljs på olika sätt av hennes bild tills han till slut avslöjar sig själv, en kvinna som varit otrogen börjar inbilla sig att alla som knackar på dörren är den notoriske “the creeper” som överfaller ensamma kvinnor i grannskapet….  Det känns som om budskapet är ganska tydligt: hårda straff utdelas mot moraliska förbrytelser, men det värsta straffet ger den skyldige sig själv tills sanningen och det oundvikliga slutet hinner ifatt. Till skillnad från veckotidningarnas spänningsnoveller där hjältinnan ofta är helt oskyldig förstås. Men att känslan av fara och hot utspelar sig i huvudpersonens inre till den största delen är gemensamt både för A. Hitchcock och Allers och Hemmets veckotidning…

  3. Spökrealistiskt

    av

    dontlooknow4

    En sak jag gillar med Daphne är att hon var en skräckförfattare av rang… Det var egentligen inte så mycket romance alls, för hennes del. Hon skrev ju novellen ”Don´t look now” som blev en av de värre/bättre skräckfilmer som gjorts, och ”Fåglarna” som regisserades av Alfred Hitchcock. Spänning är relativt svårt att skapa i en bok, men att skriva skräckinjagande är definitivt ännu svårare. Kanske är det lika bra att göra som Sarah Waters i ”The little stranger” som jag läste i somras. Den kände ganska oövernaturlig för att vara en spökhistoria, försökte egentligen aldrig fejkskrämmas med hjälp av de vanliga knepen och metoderna. Bara redogjorde för otäcka paranormala företeelser på ett realistiskt, nyktert, rationellt sätt. Man fick aldrig känslan av att färdas över den där gränsen in i en annan mer magisk verklighet. Man blev inte känslomässigt påverkad så mycket som intellektuellt nyfiken på vad ett sk ”spöke” egentligen är. Något i det undermedvetna som frigör sig och antar en egen form, en energi som lånar döda föremåls gestalt och ger dem liv… Ett annorlunda grepp av en författare som man fick intryck av inte själv tror på spöken och egentligen aldrig försökte vädja till ens eventuella tro på Andra sidan.

  4. Äktenskapets bojor

    av

    Hela genren romantic suspense bygger ju på en kvinnlig huvudpersons tilltagande känsla av ”usch vad min man beter sig konstigt”. Hon gifter sig av kärlek men äktenskapet är en potentiell fälla. Men sprängkraften i genren är att huvudpersonen saknar möjlighet att frigöra sig. Hon var sin makes ägodel. Skulle det visade sig att han inte var så trevlig som han verkat var hon fast i det där slottet, eller huset. Jag tror hela temat hade en historisk bakgrund av sociala och ekonomiska skäl: förr i tiden var en kvinnas stora hopp om försörjning att bli bortgift, men när hon väl var det stod hon under sin mans förmynderi, utan till exempel egna tillgångar eller möjlighet att försörja sig. Som gift var möjligheterna att ångra sig minimala om den äka maken inte var som hon hoppats på. Med äktenskapet följde alltså en risk, även om inte alternativet ungmödom (”spinsterhood”) var så eftertrakat heller. Inte undra på att äktenskapet kändes laddat, både med dess chans till kärlek men också risken för av att bli för evigt fjättrad till en psykopat i ett ödsligt slott med vindlande korridorer. Eller till den där syfilissmittade suputen… Det var den tidens kvinnliga verklighet.