Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det mörka navet

    av

    Det är intressant att lyssna på en författare som Kerstin Ekman, med sitt litterära förhållningssätt till en genre som deckaren. Just det hon beskriver här, hur hon ser på själva gåtan eller mysteriet som ligger till grund för handlingen – det mörka navet som hon kallar det. Det hon som författare smyger runt, och försöker slå cirklar kring, närma sig, utforska. Och som driver berättelsen; vem, vad, varför? Det är överhuvudtaget intressant att lyssna på en författare så här länge, inte en ny bok som måste göra sin publicitetsrunda och kränga nya boken och är överallt iallafall under en kort tid – utan någon som pratar om författarskapet överhuvudtaget och som har en lång karriär och en stor produktion bakom sig. Men så var det också Litteraturvecka på Sveriges Radio. Detta synsätt på berättelsens kärna som det mörka navet kan man dock applicera på annat än deckare, i de flesta historier finns en hemlighet det där som eldar på, det som vi vill närma oss genom handlingen och som blir bränsle för hela historien.

  2. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.