Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Romanens himlar och dalar

    av

    staty-pojke-sorg

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – absolut självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana.

  2. Att ha (kvar) och inte ha

    av

    redigera

    Det här med redigering kan kännas som en enorm utmaning. Kanske för att det är då historien börjar träda fram på allvar och som författare gäller det att göra avvägningar beträffande vad man ska fördjupa och utveckla, och var man ska skära bort och stryka. Redigering handlar till stor del om att hitta skärpan, och kunna bedöma vad som gagnar berättelsen. Vilket är scenernas bakomliggande funktion? Vad ger man för mycket utrymme när det kanske bara gör allting spretigt? Har man verkligen förankrat det som sker i karaktärernas djupaste motivation och drivkrafter. Det kan kännas ”mystiskt och överväldigande” som författaren Simona Ahrnstedt kommenterar redigeringsprocessen här att samspela med den historia som finns där och vill träda fram, snarare än att vara författaren som styr allting och skriver på i ett (mer eller mindre) inspirerat rus. Men om ens manus blir tajtare, mer fördjupat och sammanhållet, så är man på rätt väg.

  3. Simona Ahrnstedt i intervju

    av

    en enda hemlighet

    Här kan man lyssna på Simona i radioprogrammet Lundströms bokradio. Det tycker jag ni ska göra. Simona är som alltid vältalig, smart och ger mer kunskap om romance för varje gång jag lyssnar på henne. Äntligen vaknar det litterära Sverige (jag menar den del som annars inte sneglar alltför mycket på topplistor)till det faktum att Simona är vår nästa stora globala export på bokmarknaden!  Simona ger följande råd när det gäller att skriva romance; miljön är viktig, glödande kärlek, aktiva hjältinnor. Begränsningarna med historisk romance är just kvinnors åtsidosatta roll, de inte aktiva nog Det ska finnas en central kärlekshistoria, en specifik miljö. Motorn i det hela är olika hinder i vägen för parets förening. triangeldrama gillar hon inte, att vela mellan två män är inte tillräckligt starkt som motor. Missförstånd är inte det samma som dramatisk konflikt. Okej jag fattar, även om jag tycker missförstånd av det mer konkreta slaget är väldigt bra som i detta klipp ur filmen Falling in love. Men det funkar inte att låta karaktärerna ”prata ut” med varandra för att reda ut situationen sådär som folk gör i verkligheten, som en lösning. Det verkliga livet funkar inte i boken. Då hamnar det för nära det triviala. Viktig lärdom.

  4. Håll ihop del 2

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. Med näring menar jag det som Simona Ahrnstedt tar upp i just det här inlägget. Under åren som lektör har jag insett att det råder osäkerhet inför hur man skapar bra karaktärer eller kanske snarare vad som uppfattas som en bra karaktär och karaktärsskildring. Karaktärer hamnar till exempel i situationer utan att man som läsare förstår varför, deras drivkraft. Det finns inget så frustrerande som karaktärer som svävar runt i handlingen utan att vara en del av den. Dels måste de vilja något och vara på jakt efter något, både känslomässigt och i den yttre handlingen som te x bättre ekonomi.  Och för att skapa trovärdighet kring det måste man ge dem motivation, och denna hittar man garanterat i deras bakgrund. Bakgrunden som ytterst ligger bakom det som händer är alltså att likna vid trädets rotsystem.

  5. Den steniga vägen mot internationellt genombrott

    av

    Simona Ahrstedt

    Jag fick privilegiet att läsa vad som skulle bli En enda natt på ett tidigt stadium, det var alltså flera år sedan. Visst fanns det saker och ta upp vad gäller det tekniska men ändå kändes det så starkt att det fanns det där som brände till; en djup förståelse för karaktärernas känslomässiga drivkrafter, en känsla för dramatisk komposition och insikt om vikten av att underhålla läsaren. Med åren har vi nog hållit hyfsat jämna steg vad gäller att förstå mer och mer om konsten att skriva roman, om struktur och dramaturgi och det raffinerade underliggande hantverket som bygger upp en bra berättelse. Att det skulle sluta med att Simona Ahrnstedt en dag sålde världsrättigheterna till sina tre samtida romanceböcker där En enda natt är den första till ett stort amerikanskt förlag hade väl ingen av oss kunnat ana. Inte minst är det stort för att romance är en genre där den anglosaxiska författare dominerar så totalt. Det är svårt att inte inordna Simona i samma skara som J K Rowling, Sigge Stark, Astrid Lindgren och P L Travers – kvinnor som hanterar vardagen med familj och ekonomi, barn, matinköp och städning samtidigt som de skriver och gör sitt bästa för att Work it för att tala med Tyra Banks igen och där talangen eller mjukvaran till slut får ett explosiv genomslag.

  6. Simonas samlade romancebloggar

    av

    romance bloggar

    Sveriges romancedrottning Simona Ahrnstedt har gjort oss välgärningen att sammanställa sina bästa romancebloggar, både svenska och utländska. Jag är fortfarande lite överraskad över att så få romancemanus når min lektörsinbox ;). Man kan gå kurserna som Simona ger i ämnet för att lära sig skriva romance, och såklart läsa massor med böcker i genren. Som någon påpekade; vem du än är så finns det en romance för dig. Genren rymmer sådan oerhörd mångfald samtidigt som den precis som alla genrer är skriven utifrån en styrande mall, en form. Många kanske tvekar inför just detta men faktum är att det är otroligt frigörande just med begränsningar och att jobba lite utifrån ett ”recept”.

  7. Historisk girlpower

    av

    Beata på Skarhult

    Det är på tiden att fler skriver om verkliga och påhittade kvinnliga karaktärer och öden genom historien, historieböckerna är fyllda av män som vi alla vet. Här är en boklista på fascinerande kvinnliga historiska gestalter, från Hester Prynne i Den röda bokstaven om amerikanska puritaner på 1600talet, till Orlando av Virginia Woolf. När det gäller dito svenska kan jag komma på historiska kvinnoskildringar ur arbetar- och småstadsmiljöer, som Moa Martinsson och Kerstin Ekmans böcker, men inte så många från högborgerliga, adliga eller kungliga dito… Därför är jag minst sagt exalterad över denna utställning på Skarhult slott Den dolda kvinnomakten, med syfte att visa upp just de kvinnorna som drivit slottet under fem olika generationer. I synnerhet som det ser ut som att jag får besöka den tillsammans med Simona Ahrnstedt, författare av historiska kärleksromaner extraordinaire. (Kvinnan på bilden är Beata von Königsmark som köpte slottet som ung flicka ”för egna pengar” på 1500talet och sedan drev det i 62 år.) Här kan man läsa Catarina Burmans artikel om projektet och medföljande antalogi.

  8. Simona Ahrnstedts romancekurs

    av

    romance kurs

    Det finns platser kvar till kursen i hur man skriver romance i maj 2014. Jag citerar från Medborgarskolans webplats:

    ”Vad är den litterära genren romance? Varför har romance – världens största litterära genre – bara helt nyligen börjat slå igenom i Sverige? Simona Ahrnstedt, Sveriges främsta romanceförfattare svarar på de frågorna och berättar om sina egna erfarenheter av att läsa och skriva romance. Vad skiljer romancegenren från t.ex. chicklit, feelgood och ”vanlig” skönlitteratur? På vilket sätt liknar den deckare? Kursen ger dig en överblick av hur romancegenren har sett ut genom tiderna, från 1700-talet till nutid. Du får tips på hur du gör research, hur du undviker de vanligaste klichéerna och hur du skriver romantik, sex och erotik för den moderna läsaren. Vi diskuterar olika texter, böcker och infallsvinklar samt går igenom de viktigaste ingredienserna i genren.” Läs mer och anmäl dig här.

  9. Det viktiga slutet

    av

    slutet

    Dags att nerda ner sig i story och struktur. Snor lite från nätet igen men Simonas inlägg om slutet är väldigt bra, nyttigt. Även om det handlar om filmmanusskrivande, som sagt som romanförfattare kan man lära sig så mycket från manusförfattare. Det här hon refererar till, the bow and arrowmoment från bloggen Cracking yarns kan man prata länge om. Om slutet lägger sig tillrätta med ett litet klick, om det är rätt pusselbit som allt du skrivit hittills rör sig mot och leder till, den sista ofrånkomliga vändpunkten, så är manuset på rätt väg. Det här gäller f ö i högsta grad om man skriver handlingsdrivna veckotidningsnoveller. ”Då vet jag att manuset är i bra form” som Allen Palmer manusförfattaren som driver bloggen uttrycker saken. Om slutet är vagt, långdraget, uttänjt, och framför allt svårt att definiera så är det inte slutet du ska jobba med utan allting som föregår det. ”Då vet jag att författaren är in deep shit”.

    Tack för tipset Simona!

     

     

  10. Glöm inte grovjobbet

    av

    skrivmaskin

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  11. Nästa sida »