Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Filmdrömmar

    av

    Uppdiktade, påhittade drömmar i böcker tycker jag aldrig riktigt fungerar – de känns ofta lite för logiska och ordnade. Sällan lyckas författaren knäcka koden till den där blandningen av det meningslöst lekfulla och det symboliska, tolkningsbara. Möjligtvis fungerar det bättre på film, som den här lilla artikeln belyser. Men jag tycker att den del sekvenser fattas; som drömsekvensen i Alfred Hitchcocks psykologdrama ”Spellbound”, skapad av Salvador Dali (se bilden), eller den bästa av alla kanske – Rosemarys dröm i Rosemary´s baby, för övrigt lika skrämmande och suggestiv i boken som i filmen. Men förstås även drömmen om klockan utan visare i ”Smultronstället” där Viktor Sjöström går omkring i en väldigt tyst och tom stad.

  2. Onda hus och dörrar

    av

    Husets symbolvärde är verkligen starkt inom skräckgenren – både vad gäller litteratur och film. Inte bara huset i “A winter haunting” på denna blogg. The Bramford i “Rosemarys baby”, huset i “Psycho” med dess typiska, gotiska siluett, och spökhuset i “The Haunting of Hill House” förstås.  Eller Overlook Hotel i ”The Shining”. Huset som rymmer ett sorts eget liv och har förmåga både att skänka trygghet men också göra sina invånare galna. Författaren av denna artikel tycker iallafall att för mig okända Sarah Langan levererar spännande och otäckt om hus, med “Audreys´s door”. En ung, manodepressiv kvinna (alltid ett säkert kort att göra sin huvudperson mindre stabil än önskvärt) flyttar in i det arkitektoniskt förvridna jättepalatset “The Breviary” i the New York och börjar sedan drömma mystiska drömmar om dörrar. Ja även dörrar har ju ett starkt symbolvärde så det verkar kunna bli intressant.

  3. Bad babies

    av

     

     

    Av en slump har jag avverkat en rad böcker som alla har det gemensamma temat “Det onda barnet”. Inte så vanligt utforskat i litteraturen, men det finns där, litet, jollrande och ondskefullt. Att kalla Julie Myersons “The lost child” för en bok om ett ont barn kanske är lite cyniskt, för detta barn finns på riktigt och boken handlar om hennes egen son som vid sjutton års ålder blir drogberoende och totalt personlighetförändrad – till det sämre. Men vissa meningar och passager är nästan fotokopierade ur Doris Lessings “De femte barnet” –  som t e x insikten om hur det onda eller avvikande barnet i familjen sårar och förstör inte bara för sina syskon utan förintar hela familjen. Myerson bok är gripande, Lessings otäck –  barnet, ”the goblin” anses av sin egen mamma helt enkelt vara en av Moder Naturs felsprång, tillhörande en ras som föregick den mänskliga, men vars DNA på något sätt lyckats fortplanta sig in i Homo sapiens någon gång för miljoner år sedan, för att i all tysthet vandra vidare genon generationsleden och plötsligt manifestera sig i barnmonstret Ben. Ben ser ut som en hobit, och hör inte hemma i vårt tidevarv, utan i något annat förhistoriskt stadium då planeten var betydligt yngre. Sedan är det ju “Vi måste prata om Kevin” av Lionel Shriver, samma problem där – barnet som välkomnas av de älskande föräldrarna är helt enkelt Born Evil. Precis som Rosemarys baby, det vill bara illa och det spelar ingen roll hur mycket du älskar det. Och vilken var det mer. Jo, “The small assassin” av Ray Bradbury. Någonting smyger på små trippande fötter i barnkammaren, och både mamma och pappa går ett olyckligt öde till mötes…