Det är nästan lite spöklikt att precis när man läst om ”The anotated Wind in the Willows” ta upp ”Mad World – Evelyn Waugh and the secrets of Brideshead” (Paula Byrne, Harper, 2009 ) – och hamna på följande passage om hur Waugh såg på sig själv under Oxfordtiden:

”In his heart he knew that he did not really belong there. Rather like one of his heroes Toad of Toad hall, he had a child like quality that manifested itself in acute mood swings between hilarious gaity and sullen gloom.// He was still the outsider looking in, glimpsing, rather than passing through the low door in the wall that opened on an enclosed and enchanted garden.” (Paula Byrne)

Min översättning:

”Djupt inom sig visste han att han inte hörde hemma där. I likhet med sin store hjälte Padda på Paddeborg var han lite barnslig, något som tog sig uttryck i plötsliga humörförändringar där han växlade mellan yster uppsluppenhet och surmulen dysterhet. //Han var fortfarande utanför, han kunde bara se en skymt av, och aldrig helt passera, genom den där magiska dörren i muren som ledde till en hemlig, förtrollad trädgård.”