Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Små och stora kugghjul

    av

    Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Vissa saker kan lätt få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden. Eller så ska något viktigt lyftas fram mer, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och bakgrund tar över. Och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Man glömmer något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.

  2. Vad man kan lära sig av En julsaga

    av

    Jag brukar alltid läsa Charles Dickens ”En julsaga” inför jul. Såklart för dess känslomässiga power och värme och mys och den fantastiska julkänsla den förmedlar. Men den är också exempel på en av de mest kraftfulla så kallade dramaturgiska bågar för huvudkaraktären som finns. Man måste förstås inte sätta huvudkaraktärens förändring i första rummet som i boken, där den elake Scrooge tack vare en rad vålnader från olika stadier i sitt liv (och från framtiden…) pushas att tänka om och omvärdera sig själv och sin inställning till allt, med andra ord under en natt gå från girig, snål, ensam och elak till snäll, humoristisk, generös, förlåtande och kärleksfull och framför allt lycklig. Men just En julsaga är bra exempel på att den yttre handlingens situationer är där för att få huvudkaraktären att reagera – och reaktionerna leder vidare i handlingen. Så man ska med andra ord inte göra misstaget att bara lägga in yttre situationer för dess egen skull utan de måste spela en roll för huvudkaraktären på något sätt och leda till påverkan, förändring. Dickens var kanske den förste som tillämpade det dramaturgiska tänket att den yttre handlingen är manifestationer eller gestaltningar av den inre konflikten.

  3. Skriv, bara skriv och läs!

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. Men ribban blir också gradvis högre och högre och fler och fler som vill bli författare undviker de där vanligaste fallgroparna:

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på ocj utvecklas av.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  4. Handlingen drar alltid MOT något

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre. Ett manus behöver dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  5. Enbart fantastik gör ingen story

    av

    Skriver man fantasy är mitt råd att arbeta betydligt mer med sina karaktärer än man kanske tror är nödvändigt. Var inte för intresserad av själva fantasyn. Fantasy är ju överlag inte en karaktärsdriven genre men det är samtidigt svårt att utveckla en fördjupad berättelse om man inte har starka karaktärer. Det är nog min mer typiska respons både på fantasymanus och manus skrivna för barn; var är berättelsen? Vad ska mina karaktärer gå igenom? Det räcker inte att kasta in roliga saker, påhitt, idéer, uppslag och alldeles för mycket som händer hur fantasifullt och fantastiskt och underhållande detta än är. Det är inte det samma som en berättelse. Även om du förlagt handlingen enbart till det fantastiska planet – s k ”high fantasy” så är kvaliteten i historien beroende av dina karaktärer eller att du ser sina sagoväsen, alver, troll, tomtar, hamnskiftare, älvor eller vad det nu är som karaktärer med samma känslomässiga drivkrafter och pyskologi som mänskliga karaktärer.

  6. Vad som helst kan inte hända

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  7. Berättelsernas magiska universum

    av

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett.

  8. Skriver du ful- eller finlitteratur? ;)

    av

    Debatten fortsätter om vad som är konstnärlig litteratur respektive genrelitteratur.

    Chansen är stor att du skriver genrelitteratur om:

    – du skriver enligt en mall

    – texten handlar mer om framåtrörelse än djuprörelse

    – bokens syfte är att underhålla snarare än att ge underlag för analys och eftertanke

    – din bok trycks i pocket!

    – du ler på författatfotot…

    Och förmodligen skriver du konstnärliga böcker om:

    – du lägger ner möda på språk och det stilistiska hantverket

    – din bok recensceras av manliga kritiker

    – dina karaktärer genomgår stora förändringar under handlingens gång

    – du är allvarlig på författarfotot…

  9. Realism skapar illusion

    av

    Det var när jag läste fantasymanus som jag insåg detta. Ju starkare realism i skildringen på  olika plan desto bättre fungerar illusionen, och ju lättare har läsaren att bli förflyttad, bli suggererad och dras med i berättelsen. Ska man skapa en värld som inte finns på riktigt, så blir det viktigt med detaljer för att göra den verklig, i allt från kartor till klänningsfållar, vapenslag, väder. Men det gäller såklart alla manus. Realismen som är en förutsättning för illusionen, för att vi ska tro på det uppdiktade och på fantasin. Jag för min del har svårt för manus som är så abstrakta att vi läsare aldrig blir insatta i handlingens var, när, hur – det finns inga väggar, ingen konkret inramning. Hur kan man då förväntas leva sig in i något som sker? Ju fler specifika detaljer om miljö, tidsepok, utseende desto bättre, det får läsaren att tro på historien hur orimlig den än senare blir. Man kan faktiskt ta ut svängarna hur som helst om man samtidigt skapar realism kring det som sker genom att vara konkret, insatt och på så sätt skapa skenet av att något verkligen sker. Här kanske den viktigaste realismen den psykologiska; vi bör förstå varför karaktärerna agerar som de gör. Bättre att vara nyanserad och trovärdig här, än att skapa melodram och bli överdriven.

  10. Läsarna vill ha frågor inte svar

    av

    Det här tänker jag ofta på när det gäller debutmanus, en typisk nybörjarfälla. Man är så mån om att visa att man gjort sin research om karaktärerna, om bakgrund, inget är lämnat åt slumpen… så att man blir för mån om att förklara saker och ting. Konstigt nog ju mer man förklarar, desto mer bakgrund och info och fler sakförhållanden och omständigheter desto mer förvirrande för läsaren. Läsaren vill inte kognitivt alltså kunskapsmässigt sätta sig in i saker. De vill känna och det de vill känna är förväntan. Det är detta som är det finurliga med den så kallade anticipationsskapande strukturen, som går ut på att bygga upp ett mysterium och sedan fortsätta bygga på det, som skapar en massa gåtfullhet och skjuter upp svaren… Min erfarenhet är att man kan ställa hur många frågor som helst, läsaren hänger med ända fram till slutet. Det är klart att det är bra att ge dem ett tillfredsställande svar också. Men det är inte så noga med det 🙂 Det är inte det som driver läsningen. Det är frågorna som ställs på vägen.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →