Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Från början till slut

    av

    Det här sliter många med så det kan vara väl värt att kolla in sju olika sätt att skriva en outline eller en plan för handlingen från början till slut.  Få ihop helheten. Vad man väljer är nog lite individuellt men visst kan man se en skillnad på de sätt som fokuserar på den yttre strukturen; alltså att man utvecklar och planerar handlingen efter en tre- eller en femaktsstruktur, och de som har karaktärernas inre känslomässiga resa och utveckling mer i fokus. Sedan är det förstås bra att alltid kombinera dessa för bladvändare med perfekt planerade vändpunkter blir ganska platt utan någon känsla för huvudkaraktärens inre utveckling och konflikt. Det skapar fördjupning och psykologi. Men om man skriver till exempel en ungdomsroman med stor vikt på känslor, psykologi och det emotionella planet och karaktärernas förändring och upplevelser så krävs det kanske något annat; jag brukar rekommendera detta blogginlägg om ” de dramaturgiska bågarna” som sätter karaktärernas förändring först. Notera att det förstås finns viktiga vändpunkter i den yttre handlingen men den är där primärt för att få karaktärerna förändra sig. Sedan finns det förstås de vanliga gamla sätten, som synopsis, att sammanfatta varje kapitel ett i taget från början till slut med några meningar och föra in i ett eget indexsystem eller på Post itlappar; och den så kallade Snöflingemodellen. Här får man helt enkelt känna sig för vad gäller det som passar ens eget projekt bäst. Snöflingemodellen kanske är bäst om man skriver en fantasy med en mängd karaktärer, miljöer och ett episkt anslag.

     

  2. Kvalitetssäkra din story

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  3. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.

  4. Världar och berättelser

    av

    Det är några återkommande saker som slår en när man läser fantasymanus, som jag tror medverkat till genrens speciella ”rykte” och att den fortfarande omgärdas av viss misstro från förlagens sida. Av hävd finns ett fokus på själva den skapade världen som man sedan lägger stor vikt vid att dels uppfinna och befolka och dels utforska – the storyworld. Vissa författare blir så förtjusta i att få befinna sig i detta egenskapade universum att det är här man lägger all kraft. Effekten kan bli ett slags flöde av kronologisk skildrade skeenden, historia och kungar, klaner och vapen och varelser och allt som hänt i världen sedan den skapades. symptomatiskt är också antalet namn som flyter omkring, utan något speciellt att göra. Det finns ingen handling. Som läsare är det omöjligt att urskilja vad som är viktigt här. Den typen av fantasy som verkar känna sig besläktad med den historiska krönikan, där karaktärerna försvinner i allt det andra och det är svårt att se just den dramatiska handlingen. Det kan lätt bli något encyklopediskt över den här fantasyn, folkslag, raser, varelser och figurer ska uppfinnas och sedan namnges och det blir ganska snårigt och mastigt för läsaren. Tänk på att det krävs en berättelse, en story, och förskjut det andra till bakgrunden; utveckla en handling byggd utifrån några av karaktärerna och vad de vill och deras relationer och känslor istället.

  5. Så skriver du din första bok

    av

    Man kan inte få tillräckligt med goda råd om hur man får ihop sin första roman och dessa har jag snott skamlöst här. Råden går bland annat ut på att:

    – fundera på vilken din berättelse egentligen är? Testa din intrig genom att beskriva den med tre meningar. Att få ihop en roman handlar inte om att ge sig hän åt språkliga stilövningar utan att veta vad det hela egentligen handlar om.

    No matter how great it looks on the page, if it doesn’t move the story, leave it out.”

    – Lär dig hantverket för att kunna hantera själva skrivprocessen; gestaltning, dialog, olika berättarperspektiv. Kanske verkar som en självklarhet men alla förstår inte att teknik och hantverk är där för att förmedla det du vill till läsaren.

    Beskriv något på ett sätt att en blind person kan se det framför sig när du läser texten högt. ”

    – gör dina läsare delaktiga genom att få dem att förstå bokens inre logik och sammanhang. Hur skulle vi kunna tro på att greven av Monte Christo lyckas fly från fängelset på ön If, om inte författaren gett en övertygande bild om att det faktiskt är möjligt. Inkludera läsaren som annars känner sig utestängd och engagerad.

    Write not only what you know, but what your readers know.”‘

    – läs jättemycket, läs bra författare. Lär dig genom att försöka skriva likadant bara för att se hur de gjort

  6. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.

  7. Utveckla handlingen framåt

    av

    Det här är något jag noterat som en tendens om man är lite ny i gamet vad gäller att strukturera och formulera en handling. Att man utgår från varje ny karaktär som uppenbarar sig och ger stort utrymme åt dennas bakgrund och biografi; är det en kassörska i en affär som huvudpersonen kommer att styra stegen till senare för att utreda ett butiksrån så tar författaren avstamp i kassörskan, hennes tillvaro, hennes morgon innan hon går till jobbet och kanske faktiskt hela hennes uppväxt och liv dittills om det vill sig illa. Vad vi får är alltså en lös struktur konstruerad kring olika gestalter som dyker upp längs historien men inte utifrån vad dessa vill, alltså deras intention i handlingen och vad de vill uppnå. Tänk på att bakgrund och biografi är viktigt om det är viktigt för handlingen men annars inte. Handlingen rör sig framåt och det är därför det viktigaste är att fundera över karaktärernas mål, vad de vill och vilket handlingens mål är – karaktärerna dras framåt i handlingen eftersom de agerar för att uppfylla målet och detta ligger förstås framför dem och måste erövras genom att de agerar. Till exempel att lösa ett brott, bli ihop med en viss person eller på något annat sätt uppnå något. På det sättet genom att sätta en karaktär i rörelse i syfte att nå sitt mål så utvecklar man handlingen framåt. Vad de har för uppväxt,vad de åt till frukost och civilstånd är inte nödvändigt så viktigt att det hör hemma någon annanstans än i en mapp för karaktärsbiografier.

  8. Så skriver du boken!

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Men man kan faktiskt ha enorm nytta av just förlagens målgruppstänk, hur nischad och kommersiell utgivningen börjar bli och hur genrerna knoppar av sig i undergenrer, med sina egna mallar och regler. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra. Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Begränsningar är bra för kreativiteten. Skriver du en rysare som du inte får in på rätt spår så tänk rysare för unga läsare. Med unga läsare menas i nittionio fall av hundra att protagonisten går på gymnasiet. (För läsarna antas göra det.) BAM där slapp du skapa en huvudperson som befinner sig någonstans i den diffusa tjugo – trettioårsåldern. Det kan dessutom vara svårt att styra in handlingen på saker som övernaturligheter och spökerier när protagonistens ålder brukar betyda problem med familjebildning, parrelationer, karriär och husköp. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp och tänk på hur du i framtiden ska pitcha boken.

  9. Slutkonsumenten har sista ordet

    av

    I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt som ska krängas, helst till massorna. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Förlagen försöker i tilltagande grad se den tilltänkta läsaren för ett visst manus, den som kommer att köpa boken. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.

  10. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig ”mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet ”hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  11. Nästa sida »