…. och musik är den högsta konstarten och all konst strävar efter att bli musik – ja det citatet har jag fått av en sådan inom ämnet trovärdig källa som Nicholas Cage (DN 6/9 -09) men ju mer jag tänker på det, desto mer stämmer det. (Egentligen kan jag uttala mig mest om skrivkonsten.) När man skriver manus, eller dialog, är det slående hur mycket det handlar om att fånga en rytm, är man riktigt inne i det så brukar jag bara markera/sammanfatta replikerna så kortfattat som möjligt för att snabbt kunna fånga rytmen, flödet, det melodiösa i ett samtal – ärligt talat känns detta viktigare än innehållet. (Man går ju tillbaka sedan och skriver ut hela repliken så det är lite stenografi över tekniken.) Man försöker m a o skriva lika snabbt, lika obehindrat som man pratar eller hör samtalet eller texten för sitt inre öra. Men det gäller löpande text lika mycket, hur man komponerar den och växlar i tempo och sätter ihop meningarna för att få det att svänga. Av någon anledning funkar det att skriva dialog till just detta.