Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Dramadokumentär eller roman?

    av

    Man får akta sig för karaktärer som blir lite för mycket av representanter.  Man vill kanske utforska ett ämne som homosexuellas rättigheter, funktionshinder eller en viss historisk epok och så glömmer man att karaktärerna till syvende och sist måste drivas av känslomässiga drivkrafter som är specifika för just dem. Annars blir de mer förkroppsligade åsikter, attityder och ställningstaganden. Typ någon avskyr invandring, någon annan är varm anhängare av öppna gränser och det blir detta som definierar dem – men detta är mer två politiska ställningstaganden och är det inte mer utvecklat än så blir karaktärsskildringen ganska grund.  Naturligtvis ska man låta dem vara färgade just av en tidsera eller omgivande strömningar om man vill berätta något om tiden men knepet är att plocka fram deras unika inre motiv och drivkrafter och sätta dessa i förgrunden, annars blir de inte romankaraktärer.  Jag har stött på det här i flera manus där handlingen kretsar kring just en idé eller ett starkt tema eller vill utforska en samhällsfråga. Det handlar om att gestalta, annars blir karaktärerna för allmängiltiga, för generella eftersom de just först och främst representerar något annat än sig själva som till exempel ett vanligt förhållningssätt till en speciell fråga. De blir representanter för olika hållningar i en viss fråga och då blir det mer åt dramadokumentärhållet, inte fiction. Som alltid måste man gräva sig djupt in i deras allra mest specifika motiv, som är unikt för just dem.

  2. Kvalitetssäkra din story

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  3. Gå på djupet med karaktärerna

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. En berättelse drivs av en karaktär som vill en enda sak (som någon uttryckte det). Som har en dominerande drivkraft. Ju mer kraftfulla desto bättre.  För det är detta boken handlar om. Har du en huvudkaraktär som drivs av en speciell sak och har en stark intention att göra något så för göta petter byt inte ut detta mot något helt annat, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Om du har en huvudkaraktär För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör – varför, varför?

  4. Nu tar vi det en gång till…

    av

    … alla tillsammans. Eftersom jag själv förfäktat detta både länge och väl själv tar jag mig friheten att återge vad denna utmärkta skrivcoach anser vara det enda du behöver tänka på när du skapar karaktärer. Jag möter den här osäkerheten så ofta, där handlingen konstrueras lite för sig och där karaktärerna ges en djupgående, detaljerad och noggrant uttänkt beskrivning – men där karaktär och handling ändå inte hör ihop. Då blir följden att alla egenskaper och all bakgrund du funderade ut åt dina karaktärer blev liggande i en mapp för sig och kom aldrig till användning, när det bästa är att utveckla handlingen utifrån karaktärerna. Tänk på deras känslomässiga drivkrafter, deras motivation – alltså varför de gör något. Detta har ibland med inte alltid att göra med en händelse i deras förflutna, i deras bakgrund. För att återvända till Hannibal Lecter kan man säga att hans agerande (kannibalism) kom sig av en fruktansvärd händelse rörande hans lillasyster i svältens och andra världskrigets Litauen, som vi inte ska gå in mer på här men som just förklarade varför han var den han var. (Och också får man nog säga kastade ett förståelsens ljus över honom, gjorde honom mindre av ett obegripligt monster.) Protagonisten i en berättelse vill något, och antagonisten vill det motsatta, alltså de har varsin agenda (som krockar) utifrån varsitt motiv. Så här kan man konstruera även sina bikaraktärer; de är där antingen för att hjälpa protagonisten, eller för att stjälpa denna. Tänk även på karaktärernas roll i handlingen, deras funktion. En karaktär måste ha något att göra där, ha en viss betydelse eller tillföra något till helheten annars stryk dem. Detta gäller även bikaraktärerna som inte gärna får flaxa runt i sin egen lilla omloppsbana, oftast är de där just för att antingen hjälpa protagonisten fram mot sitt mål eller tvärt om för att hindra och ställa till problem även om det är indirekt. Kan du stryka en sådan här mindre karaktär utan att det gör något för hur handlingen utvecklar sig eller slutar så är det tecken på att den saknar funktion.

  5. Viktigt att tänka på om karaktärer

    av

    Av alla resurser om skrivande som står att finna på nätet måste jag säga att denna är mitt bästa fynd. Alla råd som ges riktar sig till film- och tevemanusförfattare och romanförfattare och är tydligt inriktade på story, struktur och dramaturgi. Allt som sägs här om karaktärer håller jag med om, och har påpekar i otaliga lektörsutlåtanden så därför tar jag mig friheten att återge några av dem här . Som att alltid presentera din huvudkaraktär (i synnerhet) när de gör något, i en situation som berättar något om vem han eller hon är. Som att för göta petter inte aktivt försöka skapa sympati för en viss karaktär eller få läsaren att gilla den eller göra hen sympatisk överhuvudtaget för att få läsaren att bry sig. Man måste inte gilla huvudpersonen, det är inte viktigt för engagemang i läsningen eller ens identifikation. Och så det jag håller med om allra mest: ge dina karaktärer en roll eller en funktion i handlingen, en drivkraft – annars stryk dem. Ett solklart tecken på bristande struktur är att det vimlar av gestalter i manuset som enbart är namn, men som inte har en tydlig riktning eller uppgift utan bara existerar slumpmässigt och då kommer läsaren inte att anknyta till dem. En karaktär är i mångt och mycket vad denne gör i handlingen.

  6. Att skapa starka karaktärer

    av

    Här kan man läsa tips om hur man skapar kvinnliga karaktärer. Om nu kvinnliga karaktärer behöver skapas på ett speciellt sätt… Tipsen tycks handla mycket om hur man undviker att skapa kvinnliga karaktärer som inte är stereotypa eller inte spelar en viktig roll i handlingen och som är ”starka”. Tipsen kommer från en romanceförfattare och inom romance är frågan om just starka kvinnliga gestalter en hedersfråga, för att komma bort från fördomarna om genren som späckad med fjamsiga hjältinnor som svimmar för minsta lilla. Frågan är kanske om karaktärer är starkt tecknade alltså med skärpa och djup, eller om de är starka i betydelsen fysiskt och psykiskt starka och motståndskraftiga som personer… Det råder viss förståelig osäkerhet kring hur man skapar karaktärer vilket inte är så konstigt men jag skulle säga att en stark karaktär är den i handlingen som har den starkaste eller mest pockande drivkraften – den som vill något mest. Det är därför antagonisten oftast uppfattas som dominant och just stark i sin målmedvetenhet och oförsonlighet medan protagonisten får lära sig styrka på vägen för att hantera och övervinna den antagonistiska kraften.

  7. Börja med det roliga

    av

    En manusförfattare ger goda råd om vad man ska tänka på – det gäller främst filmmanus men vilka här skriver filmmanus? Precis som han själv påpekar allra först så gör man bäst i försöka skriva något annat än just det. Ett filmmanus tar oändligt med tid och framför allt resurser att realiseras i en färdig ”produkt” alltså en film. Men han tycker hursomhelst att man ska undvika att medvetet försöka skapa sympati för sina karaktärer, något som jag tror angår även romanförfattare i högsta grad. Levande karaktärer däremot kommer läsaren att identifiera sig med oavsett vad och de behöver egentligen inte typiskt positiva eller sympatiska egenskaper eller intentioner för att vi ska engagera oss i den. Han tycker också att man ska strunta i treaktsstrukturen och tänka mer sekvenser – något jag gärna skriver under på. Struktur är bra men börjar man tänka för mycket på struktur blir man låst och överintellektualiserar; framåtrörelse och förändring och dynamik är vad som behövs. Och så något jättebra; skriv det du själv tycker verkar roligt och är sugen på att sätta tänderna i först, skriv för jösse namn inte kronologiskt. Beta av de där favoritscenerna och de svåra sega bitarna kommer att lösa sig efter hand och när du väl kommer dit vet du kanske hur de ska lösas på ett bättre sätt.

  8. Romanens himlar och dalar

    av

    staty-pojke-sorg

    Alla karaktärer speciellt huvudpersonen genomgår en känslomässig båge – detta visste vi. Det är ofta detta man trycker på som lektör; vilken är karaktärernas känslomässiga resa, deras utveckling från början till slut? Saker händer men dessa saker måste karaktärerna reagera på, det är så de utvecklas och förändras och det är egentligen hela poängen. Hursomhelst; alla romaner är konstruerade enligt endast sex grundmönster av olika känslolägen enligt denne amerikanske forskare varav de vanligaste kan sammanfattas som:

    neutral – ledsen – lycklig – ledsen – väldigt ledsen – lycklig –neutral

    Frågor på det? Enligt forskaren som utsatt 40 000 romaner för sin analys är detta den vanligaste känslomässiga resan karaktärerna gör genom bokens handling i såvitt skilda verk som En förlorad värld och Stolthet och fördom. Sedan finns det förstås andra mönster som i tragiska mästerverket Borgmästaren i Casterbridge:

    ledsen – djupt förtvivlad – lycklig ( i fem sekunder) – ledsen – ledsen – ännu ledsnare – djupt olycklig – absolut självmordsbenägen

    Kort sagt precis som det sägs här – en roman är en känslomässig berg- och dalbana.

  9. Svensk fantasy på uppgång

    av

     

    fantasy3

    Efter deckarvågen verkar det vara fantasy som lockar svenska läsare . Efter alla lektörsläsningar av svensk fantasy, flitig läsning av utgiven svensk fantasy och av förlagsutlåtanden jag fått ta del av via klienter verkade det finnas några trender:

    Fantasyn som ungdomsroman; den starkaste trenden hittills är inte den historiska Game of thronesinspirerade fantasyn som kan klocka in på upp till tusen sidor och där handlingen är förlagd till en annan värld full med drakar och svärd. Läsningen är riktad mer till barn och ungdomar med unga protagonister med vardagliga problem som förälskelse och kompisar, som dock råkar ut för övernaturliga saker.

    Socialrealism, eller som Jonas Thente skriver här– ett postapokalyptisk drag. Handlingen är fast förankrad i en svensk verklighet där samhället har dragit sig tillbaka och invånarna är mer utlämnade åt naturens mörkare krafter. Den finns tätt under ytan i mörka tjärnar, ödehus, djupa skogar, övergivna gruvhål och gamla vitrappade landsortskyrkor med krympande församling. Och ju mer bakåt i utvecklingen samhället går desto starkare blir dem. Om man vill ha inspiration till sin fantasy kan man med fördel fördjupa sig i svensk folklivshistoria, böcker om svenska naturväsen och myter om sago- och naturväsen; allt sådant våra förfäder trodde på i det gamla bondesamhället.

    Realism- av allt jag lärt mig är detta kanske det viktigaste; glöm inte karaktärsskildringen. Lyfter du ut fantasyinslaget måste romanen ändå hålla som roman. Karaktärerna måste kännas igenkännliga, trovärdigt skildrade och som att de har ett inre liv och genomgår någon sorts förändring. Intrigen eller historien måste skildras med realism och vara förankrad, ofta i en vardaglig utgångspunkt. Det bör finans en psykologisk blick på karaktärerna och deras relationer, så att de inte blir själlösa svärdsvingande actionfigurer eller tomma klichéer. Även om du förlagt handlingen från början till en helt påhittad värld måste gestalterna fungera som fullödigt skildrade romankaraktärer.

  10. Förläggare om feelgood

    av

    feelgoodbok 2

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  11. Nästa sida »