Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Lyssna och lär i sommar

    av

    Denna pod eller snarare en skrivskola i regi av bokförlaget Penguin har så vitt jag förstår börjat lägga ut visa föreläsningar gratis on-line. Och det är en riktig guldgruva av information. Här är en ca en timme lång föreläsning om det där som kan vara bra att veta; vad skillnaden är mellan handling, intrig och struktur. Handling är egentligen bara en händelse efter den andra i ett förlopp eller en kedja där det ena oftast leder till det andra. Intrig beskrivs som handling inklusive karaktärernas motivation, eller drivkrafter – varför något sker. Saker och ting sker beroende på vem karaktären är och hur de reagerar och förstås varför.  Ett berömt exempel är E M Forsters citat ”Kungen dog och sedan dog drottningen” är en handling, en kedja av händelser. Men ”Kungen dog och sedan dog drottningen av sorg” är en intrig.” Intrig är skelettet eller stommen i din story; jag skulle säga den bakomliggande planen eller  idén och konstruktionen, vändpunkterna och turerna som fångar läsaren. Strukturen handlar om i vilken ordning eller hur man sedan väljer att återge berättelsen. Och helst ska intrigen gå att sammanfatta i en enda mening! Men skruva upp volymen för jag tyckte föreläsaren pratade ganska lågt. Hon är dock underbart saklig och koncis och pedagogisk.

  2. Vilse i minnenas labyrinter

    av

    tekopp

    Ett av de vanligaste problemen när man skriver handlar om hur man kan utveckla sin romanhandling. Vad många inte vet är att för att utveckla handlingen måste man utveckla bakgrunden. Annars blir det omöjligt att hitta karaktärernas motivation och känslomässiga drivkrafter och därmed svårt att sätta dem i rörelse, få dem att agera. (Bilden anspelar på världens längsta litterära återblick som framkallas av en kopp te i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.) Några tips och råd om hur man ska förhålla sig till bakgrund och backstory:

    • låt inte bakgrunden växa sig så stor att den tar över för mycket eller blir viktigare än handlingen här och nu.
    • inkludera bakgrund och återblickar i den mån det är viktigt för handlingen. Var din huvudperson ett sjukligt barn som ofta hade infektioner är det bara relevant om det på något sätt har betydelse för vad hen gör idag, annars blir det allmän information och tillför inget av förståelse.
    • hitta tillfällen i texten när du omärkligt eller på ett organiskt sätt kan smyga in bakgrund, helst så att det inte märks.
    • om du använder bakgrund för att visa något viktigt om din karaktär, var som alltid så konkret som möjligt. Låt det inte bara handla om en allmänt taskig barndom utan försök att koka ner det till en speciell, konkret händelse som den gången din huvudperson satt i fönstret och väntade på att mamma skulle komma hem från jobbet men hon aldrig gjorde det, eftersom hon rymt med grannen och aldrig mer kom tillbaks. KM Weiland kallar det här för ”spöket”, ”the ghost”, den specifika händelsen som hemsöker din karaktär och som vi måste bli varse för att fullt ut förstå karaktären.
  3. Skriv som vinden!

    av

    moln

    Åh vilken härlig bukett med tankar och råd från arbetande författare – många av dem undervisar även i skrivande:

    • fundera ut slutet på din historia i förväg. En berättelse kan ses som en komplicerad mekanik med en massa bitar och kuggar som samverkar och hänger ihop. Ett slags pussel med andra ord. Alla bitar påverkar varandra.
    • att skriva en historia är att utforska. Man hittar ett ämne eller tema och berättelsen i form av romanen eller novellen är ett sätt att gräva sig djupare, hitta nya dimensioner och upptäcka.
    • en agent eller förläggare noterar handlingen först, berättelsen – storyn. ”Vilken är berättelsen här? Och engagerar den mig?”
    • skriv på (skriv som vinden), titta inte ner i texten under tiden, och gå tillbaka i efterhand och redigera och skaka fram de där guldkornen. Men försök inte skriva enbart guldkorn. Man måste skriva mycket för att hitta ett och annat…
    • Lär känna dina karaktärer väl – det blir ett sätt att ta reda på hur de reagerar och deras känslomässiga drivkrafter. En viss karaktär kan bara reagera på ett visst antal sätt.
    • Gestalta; alltså fundera på hur dina karaktärer avslöjar vilka de är genom hur de beter sig.
  4. Hotet från den tomma sidan

    av

    skrivkramp 3

    Här kan man lyssna till hur olika författare hanterar att möta det alla författare måste möta – den blanka, vita, jungfruliga sidan. ”Det är som en chef” säger en författare. ”Som säger åt mig att jag måste fylla den, jag måste börja jobba.” ”Jag skriver något, vad som helst, så är den inte blank och tom längre” påstår en annan. Joyce Carol Oates erkänner att hon först måste ha en formulerad tanke för att börja skriva överhuvudtaget, hon kan inte bara sätta sig och börja rafsa ner saker. Hon går, springer och mediterar och producerar tankar under tiden så när hon väl sätter sig vid skrivbordet har hon massor med saker att skriva ner. Jonathan Franzen är inne på något liknande: ”Den tomma sidan i mitt medvetande måste vara fylld, innan jag kan fylla den tomma sidan i verkligheten”. ”Ens inre kritiker måste skruvas ner till noll, man måste skriva först för att upptäcka gestalterna och handlingen i manuset” säger å andra sidan en femte…

    Och om du fastnar; tänk dig in i rollen som en av dina egna karaktärer – fundera på vad det är som sker omkring dig, och vad du själv vill, som karaktär.

  5. Sex utan sammanhang

    av

     

    läppar

    Apropå säsongspremiären av Game of Thrones så kan man betänka den diskussion som uppstod efter förrförra säsongen där karaktären Sansa blev utsatt för en våldtäkt. Det var inte den i sig som framkallade diskussionen utan att skildringen av den fick för stor plats, trots att den inte visades i bild. Och kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med skildringen av övergreppet på Sansa så verkar det vara där för att kittla, chocka och effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre. Det hör helt enkelt inte till handlingen och blir effektsökande och kan vara ett tecken på att man inte litar på sin historia i sig. Om Sansa behövt orsak att ta hämnd så hade hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  6. Det dimmigt skrivna…

    av

    drömmar

    … är ofta det dimmigt tänkta. Det finns något som kallas för isbergsteknik. Alltså istället för att skriva ut precis allt som sker, både i den yttre handlingen och inom karaktärerna, så låter man läsaren föreställa sig det själv, göra sina egna tolkningar. Det är ett nerkokat, reducerat sätt att skriva för att använda kokboksliknelser. Anorektisk kanske vissa skulle kalla det för, och mycket lämnas åt läsarens egen föreställningsförmåga som sagt. Det är ett skrivande med hög ytspänning, med mycket undertext och det är oerhört effektivt för att engagera läsaren, sätta igång tankeprocesser och göra läsaren medskapande. När det gäller att antyda konkret, yttre handling som också är populärt är det dock svårare att komma undan med. Allt som oftast läser jag text där antydningarna inte riktigt verkar leda någonstans. Man måste veta exakt vad det är man antyder, annars funkar det inte. Annars blir det inte mystiskt, gåtfullt och att likna vid en tråd som sakta men säkert rullas upp – utan bara förvirrat.  Den här förvirringen känner läsaren och får känslan av att författaren inte riktigt har koll på sin egen handling. Antyd bara om du vet exakt vad det är som ska berättas.

  7. Använd den antagonistiska kraften

    av

    antagonisten

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Utan Lord Voldemort hade Harry Potter bedrivit fridfulla studier på Hogwarts utan annan action i livet än nästa prov och stillsamma dejter med Hermione. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning. Det kan vara ett övernaturligt väsen, en jobbig familjemedlem, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften.

    •  en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.
    • sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.
    •  var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

     

  8. Att ha (kvar) och inte ha

    av

    redigera

    Det här med redigering kan kännas som en enorm utmaning. Kanske för att det är då historien börjar träda fram på allvar och som författare gäller det att göra avvägningar beträffande vad man ska fördjupa och utveckla, och var man ska skära bort och stryka. Redigering handlar till stor del om att hitta skärpan, och kunna bedöma vad som gagnar berättelsen. Vilket är scenernas bakomliggande funktion? Vad ger man för mycket utrymme när det kanske bara gör allting spretigt? Har man verkligen förankrat det som sker i karaktärernas djupaste motivation och drivkrafter. Det kan kännas ”mystiskt och överväldigande” som författaren Simona Ahrnstedt kommenterar redigeringsprocessen här att samspela med den historia som finns där och vill träda fram, snarare än att vara författaren som styr allting och skriver på i ett (mer eller mindre) inspirerat rus. Men om ens manus blir tajtare, mer fördjupat och sammanhållet, så är man på rätt väg.

  9. Vad står på spel?

    av

    tärning

    Det här är viktigt och lätt att glömma när man konstruerar handlingen och funderar på vad ens karaktärer vill, deras mål och vad som driver dem. Förr eller senare dyker frågan upp vad protagonisten riskerar att förlora genom att ge sig in i äventyret som är bokens handling. Det är alltså inte det samma som att hen inte når sitt mål, utan konsekvenserna av att inte göra det. Till exempel om hen drivs av att vilja hitta sin dotters mördare är det målet, men det som står på spel är allt som går förlorat om målet inte nås; att mördaren är fri att mörda vidare och ta andra döttrar av daga, då  förlorar huvudpersonen självrespekten, sedan blir han alkoholmissbrukare, äktenskapet går åt helsike, och sedan är katastrofen ett faktum. Protagonisten sätter något på spel i samma ögonblick som hen får en drivkraft, och det gäller att klura ut vad detta är och som gör allting värt att kämpa för. Något som i värsta fall kan innebära att hen har förlorat mer i slutet än vad hen ursprungligen hade. Och för författare gäller det förstås att förhindra att detta sker.

  10. Att skriva feelgood

    av

    feelgood genre

    Feelgood är genren som ska få läsaren eller tittaren att må bra. Och anledningen till att man mår bra är känslan av lyckligt slut, av att allting ordnar sig och att folk egentligen är snälla och vill varandra väl. Exempel på författare i feelgoodgenren är Åsa Hellberg, Jonas Jonasson, Catarina Ingelman Sundberg och Kajsa Ingemarsson. Med det kommer att själva problemen eller intrigen som driver handlingen inte får vara alltför djupa, seriösa eller svåra. Livets mer solkiga, krävande, tragiska eller svarta sidor som svår sjukdom, missbruk eller katastrofer kan upplevas som för svåra att skapa en underhållande handling av där allt slutar bra. Feelgood handlar om eskapism i kombination med det vardagliga. Knepet är att ändå förvandla hyfsat igenkännliga problem oftast om relationer och kärlek till en underhållande handling, full av komplikationer och förvecklingar. Det lyckliga slutet föranleds av hinder, missförstånd och allt som kan gå fel på vägen, som i det här klippet ur filmen Love actually. Gärna på ett sätt som får läsarna att skratta. Ett tips om ni vill skriva feelgood är att bläddra igenom just de klipp ur den filmen som finns på youtube. Det bör finnas en sorglös ton och en humor och helt enkelt charm. Och värme.

  11. Nästa sida »